7 år sedan
Tankesmedjans seniora rådgivare Allan Larsson om slutet på en av samhällsutvecklingens långa vågor, präglad av globalisering på nyliberal grund. Men varför befinner vi oss nu i en tid som utgörs av ett tomrum, där bärande teorier saknas?
Ja, hur ska vi förstå den tid vi lever i? Hur kunde det bli så här? Är vi på väg ned i ”Den Mörka Dalen”, så som den brittiske historiken Piers Brendon beskrev 1930-talet?
Detta är frågor som många av oss har ställt under det senaste året. För min del har jag ägnat en hel del tid åt att följa den internationella samhällsdebatten i jakt på trovärdiga svar. Jag startade på försommaren 2016 med frågan: ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i?”.
Efter Brexit och efter partikonventen i USA växte ett mardrömsscenario fram: ett Europa i politisk upplösning under ledning av den brittiska konservativa regeringen i parallell utveckling med nationella partier i Polen, Ungern, Frankrike och Tyskland, en kyligt kalkylerande president Putin i öst och en excentrisk och lynnig president Trump i väst, som isolerar USA bakom nya gränser och murar och som omfamnar president Putin. Då var det ett mardrömsscenario. Nu, åtta månader senare, är detta ”den tid vi lever i”. Jag har sammanfattat det som jag läst och lyssnat till i en lång rapport med många citat och källhänvisningar, för den som vill fördjupa sig.
Den korta versionen av rapporten låter så här. Samhällsutvecklingen går i långa vågor, som kan sträcka sig över 30-40 år. Det vi nu ser är slutet på en av dessa långa vågor. Vi kan beskriva denna långa våg som globalisering på nyliberal grund. De bärande teorierna imploderade i finanskrisen och i efterverkningarna av den. Det har skapat ett tomrum, där det saknas bärande teorier som ger riktning och mål för politik och samhällsutveckling. Detta tomrum fylls nu med nynationalism, protektionism och främlingsfientlighet, ett explosivt tomrum.
Det är där vi befinner oss. Men varför?
Jag har genom ett långt liv som samhällsintresserad medborgare genomlevt två sådana långa vågor. Den första inleddes på 1940-talet. Den byggde på Keynes ekonomiska teorier om att regeringar har ansvar för det som marknaden inte klarar, full sysselsättning och rättvis fördelning. Dessa teorier låg till grund för återuppbyggnad, välfärdsreformer och den nya ordning som växte fram för att ersätta militär nationalism med internationellt samarbete – med FN och Bretton Woods-avtalet som de främsta uttrycken för en ny tid. Det var en framgångsrik våg, som började ebba ut efter tre årtionden. De grundläggande teorierna erbjöd inte längre några övertygande lösningar på utmaningarna som industriländerna då ställdes inför: oljekris med tredubblade oljepriser, hög inflation och svag tillväxt, ”stagflation”.
En ny våg började samla kraft. Den underbyggdes av ekonomiska teorier, som föreskrev att marknadsmekanismerna borde få spela en större roll och politiska ingripanden en motsvarande mindre roll. Den fick stöd av de ledande internationella policyorganisationerna. Den fick politiska genomslag i USA genom Reagan och i Storbritannien genom Thatcher. Dessa nya tankar banade väg för en global reformrörelse, som efterhand och i olika former kom att innefatta Kina och Indien och andra tidigare slutna ekonomier. Dessa länder med en arbetskraft på en miljard personer blev del i globaliseringen. Den digitala tekniken och företagens globala affärsstrategier förstärkte utvecklingen och blev understödjande krafter i globaliseringen – så som vi lärt känna den under de senaste två årtiondena. Globaliseringens långa våg var en mäktig kraft som skapade tillväxt och lyfte miljontals människor ur fattigdom.
Det fanns kritiker mot denna nyliberala utveckling, men de vägde lätt mot den breda konsensus som rådde och som skapade en åsiktskorridor. Som satte gränser inte bara för den offentliga debatten och diskussionen i forskarsamhället, men också – och ännu viktigare – för enskilda länders ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter.
Finanskraschen 2008 markerar ett brutalt slut på denna långa våg. Några av de bärande teorierna, de som låg till grund för avregleringen av finansmarknaderna, imploderade 2007-2008. Avreglerade finansmarknader fungerade inte som ”the efficient market hypothesis” och ”the rational expectation hypotesis” hade föreskrivit. Den brittiske finansinspektören Lord Turner konstaterade att ”the pre-crisis confidence in the free financial markets was profoundly misplaced”. Till och med Alan Greenspan måste till slut medge att något i denna dominerande regim var fel: “The models failed at a time when we needed them most. The Fed model failed. The IMF model failed”.
En annan viktig del i globaliseringens långa våg var föreställningen att marknaden sköter fördelningspolitiken bättre om politiken inte lägger sig i, det som i dagligt tal har kallats för ”trickle-down-economics”. Denna teori underkänns numera av ledande ekonomer och av de tunga internationella policyorganisationerna, som IMF, Världsbanken och OECD. De säger att växande klyftor, vilka blev följden av denna politik, inte bara är ett socialt problem. Det är ett ekonomiskt problem eftersom sådana klyftor är ett hinder för ekonomisk tillväxt.
En diskussion om den nyliberala vågen av marknadsreformer får lätt ideologisk slagsida. Därför är det viktigt att både se styrkorna och svagheterna i globaliseringens långa våg. Å ena sidan global ekonomisk utveckling, minskad fattigdom i utvecklingsländerna, å andra sidan en svag ekonomisk utveckling i Europa och Nordamerika och snabbt växande klyftor. Ny-liberalismens löfte om stabilitet, snabbare tillväxt och rättvis fördelning (”widely shared prosperity”) infriades inte. Den finansiella avregleringen var inte slutet på ”boom and bust”, den var inkörsporten till vår tids allvarligaste och djupaste finanskris. Strukturreformerna, hur väl motiverade de än var, ledde inte till ökad tillväxt, utan till avtagande tillväxt av produktiviteten, det vill säga den faktor som är avgörande för välståndet. ”Trickle-down-economics” visade sig gå i motsatt riktning, inkomst- och förmögenhetsklyftorna har ökat dramatiskt under de gångna 30 åren, framför allt i de anglosaxiska länderna – USA, Canada, Storbritannien, Nya Zeeland – där teorierna fått störst genomslag och de sociala skyddsnäten på arbetsmarknad och i samhälle är som svagast.
Vi befinner oss i slutet på en lång våg, ett slut där det inte längre finns några nya bärande ekonomiska teorier som kan visa vägen och bygga under nästa våg. Det är detta som har skapat det tomrum, som håller på att fyllas av nynationalism, protektionism, gränsbyggande isolationism, ”digital warfare” och politisk extremism – ett explosivt tomrum.
Vad betyder finanskris, växande klyftor och sociala försämringar för det som nu sker i politiken – i form av Brexit i Storbritannien, Trump i USA och i de europeiska länder som ska hålla val i år, Frankrike, Tyskland, antagligen också Italien?” Left behind” är en viktig del av svaret, men det finns andra förklaringar och det finns stora skillnader mellan länderna.
I Storbritannien organiserades folkomröstningen som ett sätt att överbrygga en konflikt mellan två eliter i det konservativa partiet, å ena sidan den elit som vill dra Storbritannien ut ur EU och skapa ett Brittiskt Imperium 2.0, å andra sidan den elit som vill att Storbritannien ska fortsätta att spela en ledande roll i Europa. Brexit-kampanjen lyckades mobilisera ett folkligt missnöje över sociala försämringar och växande klyftor i det brittiska klassamhället och rikta detta missnöje, inte mot den ansvariga konservativa regeringens ekonomiska politik, utan mot EU. Brexit fick störst uppslutning i de valkretsar som hade minst andel invandrare. Brexit fick störst anslutning bland dem som stod utanför arbetslivet, medan en majoritet av heltidsarbetande och deltidsarbetande röstade på Bremain, som fick allra störst uppslutning bland unga, de som befinner sig mest i konkurrens med invandrare från Polen och andra EU-länder.
I USA spelade ”left behind” en avgörande roll när Trump som outsider först erövrade det republikanska partiet och inordnade det under Trump Inc, och nu försöker att på samma sätt ta över den amerikanska demokratins institutioner. I ett USA, som gått längst i att belöna de allra rikaste, är det många som har blivit ”left behind”, både individer och samhällen. Men Trumps väljarunderlag bestod inte bara de som tillhörde denna krets av missnöjda. De flesta av dem som tjänar mer än 50 000 dollar om året, röstade för Trump; de välbeställda republikanerna. De flesta som tjänade mindre än 50 000 dollar om året röstade på Hillary Clinton.
Det var andra faktorer som Trump spelade på. Man kan, som Katrine Marcal skrivit i Aftonbladet, säga att det under den nyliberala eran hade vuxit fram en kompromiss mellan höger och vänster. Högern har fått acceptera jämställdhet och civila rättigheter som de länge bekämpat, medan vänstern fick acceptera mycket av de nyliberala ekonomiska reformerna. Samhället gick i kulturellt avseende till vänster, i ekonomiskt avseende till höger. Det var den långa vågens policykorridor. Finanskrisen ledde till en upplösning av denna kompromiss, till växande socialt missnöje, som i USA kanaliserades till en kritik av invandring, mångfald, jämställdhet och – mera allmänt – till en kritik av frihandel och globalisering.
Var detta ska sluta vågar ingen förutspå. Vi kan frukta det värsta. De stora politiska kontinental-plattorna är i rörelse, jordbävningar förefaller vara en obönhörlig följd. USA leds nu av personer som attackerar rättsväsendet och media – och som vill skapa ett systemskifte i de institutioner som burit upp den amerikanska demokratin. Hur länge kommer Trump Inc att tillåtas styra USA som om det vore ett företag, där kongressen har tilldelats rollen som bolagsstämma som förväntas instämma i ledningens exekutiva order och som ser media som en PR-avdelning som ska förmedla ledningens uppfattning utan kritiska frågor – eller hålla tyst?
Man kan fråga sig om David Brooks har rätt när han skriver (DN den 27 februari) att ”den viktigaste uppgiften för många av oss nu är inte att göra motstånd mot Donald Trump. Han kommer att besegla sitt eget öde”. Om jag vore amerikan skulle jag inte vika ner mig. Det är lättare att instämma i hans andra slutsats om att uppgiften är att ”finna en radikalt annorlunda kombination av åtgärder som svar på den långsamma tillväxt och det samhälleliga missnöje som gjorde det möjligt för honom att slå igenom. Det knepiga är att USA på en gång måste bli mer dynamiskt och skapa bättre sociala skyddsnät”.
Detta är en iakttagelse som gäller inte bara USA utan också de europeiska länderna. Den innehåller en central fråga som politiska ledare i alla länder måste ställa sig, nämligen denna: Måste man se ekonomiska framsteg och social rättvisa som en ”knepig fråga”, som motstridiga intressen? Eller kan det vara dags att komma loss från den föreställningen, som präglat politiken under åren efter finanskrisen, att sociala nedskärningar, ”austerity”, är lösningen på alla ekonomiska problem?
Det är detta tomrum, bristen på bärande teorier för hur den ekonomiska och sociala utvecklingen hänger samman, som gjort att många regeringsbärande partier i Europa har identifierats med sociala nedskärningar. Insikterna om att arbetsmarknaden är annorlunda än marknaderna för varor och tjänster är dåligt utvecklad och därför har man inte förstått att det på denna marknad behövs både skyddsnät och bryggor tillbaka in i arbetslivet.
Frågan är hur liberala, kristdemokratiska och socialdemokratiska partier i Europa kan komma ut ur skuggan av ”den otyglade globaliseringen” och skapa ett starkt och trovärdigt alternativ till nynationalismens inskränkthet. Problemet är att det inte finns någon quick-fix, inga snabba åtgärder som kan reversera de misstag som skett under den gångna vågen. Det behövs en samhällskritik med andra förtecken än den som drivs av den yttersta högern.
Men framför allt behövs det nya övertygande teorier av samma dignitet som de som på 1940-talet la grunden för efterkrigstidens långa våg och de som sedan på 1980-talet lade grunden för globaliseringens nyliberala våg. Var finns de forskare som kan presentera en syntes mellan handelsteorier, arbetsmarknadsteorier och välfärdsteorier, en teori för hur frihandel och fri rörlighet ska ge vinster till alla, inte bara de få, som redan har allt.
Allan Larsson
Allan Larsson är särskild rådgivare till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor. Han har tidigare varit finansminister, riksdagsledamot och generaldirektör i EU-kommissionen. Larsson verkar dessutom som senior rådgivare till tankesmedjan. Under våren 2017 ger han ut ”How can we understand the times we are living through?” på Global Utmaning. Läs och ladda ned här.
Replik: ”Allan Larssons beskrivning är en kraftfull uppmaning till politisk handling” – Kristina Persson
Replik: ”Allan Larssons två vågor och behovet av en ny teori – eller ny politik” – Måns Lönnroth
Replik: ”De traditionella partiernas överlevnad hänger på om de kan göra om sig till levande folkrörelser” – Johan Lönnroth
