6 år sedan
I mars 2017 publicerade Allan Larsson, senior rådgivare till tankesmedjan Global Utmaning och tidigare finansminister rapporten How can we understand the times we are living through? Johan Lönnroth kommenterar rapporten i ett inlägg, där han ger ett par kritiska inspel kring nyliberalismens betydelse och keynesianismen i Larssons text.
Jag har läst Allan Larssons text How can we understand the times we are living through? som Global Utmaning publicerade i mars 2017. En mycket viktig text, som jag kommer att använda i boken Den Tredje Vänstern, som jag just nu författar tillsammans med Anne-Marie Ljungberg och Jimmy Sand, som vi räknar komma ut med ganska snart på Korpens förlag.
Även om jag i grunden sympatiserar med Allan Larssons syfte kommer här några kritiska kommentarer. (Läsaren får ursäkta att jag skriver på svenska medan citaten från texten är på engelska.)
Min första och viktigaste invändning gäller att Allan Larsson tycks tillskriva det ekonomiska tänkandet för stor roll. Han skriver (s.4):
“I have lived through two “long waves”, one starting after WWII, built on Keynes’ theories, and on the establishment of a new international order, the Bretton Wood compact.”
Jag anser att det är en tveksam generalisering att säga att det var det keynesianska tänkandet som låg bakom en politik som skapade stabilitet och ekonomisk tillväxt de första 25 åren efter krigsslutet. Som bland andra Gösta Esping-Andersen har visat fanns det viktiga skillnader mellan det han kallar den nordiskt socialdemokratiska, den kontinentalt europeiska och de anglosaxiskt liberala välfärdsstaterna. Han påpekar också att även om det keynesianska tänkandet stod starkt i Norden tillämpades snarare en slags monetarism med inflationsbekämpning som överordnat mål för den ekonomiska politiken i Västtyskland på 50- och 60-talen. (Esping-Andersens klassiska arbete är The Three Worlds of Welfare Capitalism Cambridge 1990. Olikheterna i politiskt ekonomiskt tänkande tar han upp i Social Foundations of Postindustrial Economies Oxford University 1999 s 15f.)
Visst spelade Keynes en roll i de flesta kapitalistiska staterna i Europa under perioden mitten på 1940-talet och början på 1970-talet. Men viktigast för den ekonomiska tillväxten under denna period var enligt min mening dels återuppbyggnadsbehovet efter kriget, dels den masskonsumtion som byggde på ny teknik – till exempel en massbilism byggd på billig olja.
Nyliberalismens överdrivna betydelse
Allan Larsson fortsätter (s.4):
“That long wave came to an end during the 1970s and the beginning of the 1980s. The next wave, globalization based on neo-liberal terms, lost its momentum during the financial crisis 2007-2008.”
Jag anser att även nyliberalismens betydelse överdrivs här. (Liksom av nästan alla inom mitt eget parti (Vänsterpartiet, reds. anm) och även bland vänstersocialdemokrater). Det var dollarfallet 1971 som raserade Bretton-Woods-systemet och som var avgörande för hur det ekonomisk-politiska tänkandet förändrades från keynesiansk efterfrågestyrning till monetaristisk normpolitik. Det var president Richard Nixon som släppte dollarns inlöslighet i guld (35 dollar per ounce), och Nixon uttalade att ”numera är vi alla Keynesianer”. Dollarfallet tvingade fram mer eller mindre flytande valutakurser som skapade behovet av valutasäkring för de globala företag som i sin tur ledde till den väldiga tillväxten av den globala finansmarknaden. Detta ledde till att nationalstaterna tvingades anpassa sin politik till kraven från de rörliga pengarna. Vilket bidrog till ett genombrott för nyliberalt tänkande med de tankekonstruktioner Allan Larsson anger (s.20):
”The Efficient Market Hypothesis, the Rational Expectations Hypothesis and the trickle-down theory”.
Med andra ord tror jag att den ekonomiska basen – den globala finansmarknaden – styrde överbyggnaden – nyliberalismen – mer än tvärtom för att använda den dialektiska marxismens begrepp. För övrigt levde Keynes kvar i form av så kallad nykeynesianism – vilket innebar antaganden om trögrörliga priser och löner – som användes i de ekonomiska modeller – dynamiska, stokastiska, allmänna jämviktsmodeller – som nästan alla centralbanker och regeringar använde. (Jag har skrivit om detta mer utförligt i en text publicerad av Tankeverksamheten.)
Minskade klyftor – globalt
Allan Larsson skriver (s.22):
“The end of this long wave opened an ‘empty room’, a period without direction and destiny, a period where people started to realise that globalisation and strong market forces had rewarded ‘the few’, while leaving ‘the many’ behind.”
Detta är sant inom så gott som alla nationalstater i Europa och Nordamerika. Men som ekonomen Branko Milanovic visar i Global Inequality (Harvard University Press 2016) minskade den globala ginikoefficienten från 72.2 procent 1988 till 70.5 procent 2008 och sedan till ca 67 procent 2011. Detta är första gången sedan den industriella revolutionen som ojämlikheten inte har ökat, påstår Milanovic (s. 118). Således var utjämningen mellan nationalstaterna så stor att det mer än kompenserade för de ökade klyftorna inomnationellt.
Allan Larsson skriver (s.7):
”Here I focus on economic theories and political leadership as the prime drivers, and technology as a supporting mechanism.”
Jag är lite osäker på vad Allan Larsson menar här. Att han fokuserar på teori och politik, betyder det att han anser att de faktorerna är viktigare än ny teknik som förklaring? En sådan tolkning strider dock mot hans resonemang där han refererar till Robert Gordon som skriver om USA:s stagnation på 1970-talet (s.13):
“His conclusion is that the high productivity growth in the US until 1970 was unique, many of these inventions could only happen once, and others reached natural limits… the timing of the stream of innovations before and after 1970 is the fundamental cause of the rise and fall of American growth engine.”
Så trots allt är det den nya teknikens (produktivkrafternas) förändringar som är viktigast för att förklara den ekonomiska utvecklingen?
Allan Larsson skriver (s.20):
“The collapse of basic theories behind the long wave of globalization: and the impact of these theories on public policies, explains some of the political developments that we now see in the US and in Europe…Public dissatisfaction grew, although they did not align themselves along a traditional right-left scale, but rather in protest against the leading political parties, to the right and left, who were associated with the long wave of globalisation and the financial world that profited from globalisation.”
Jag tror knappast att teorierna och politiken i sig förklarar någon större del av missnöjet med de etablerade partierna I USA och Europa. Branko Milanovic visar att det var inkomstdecilerna 2 till 6 där ett par miljarder kineser och indier fanns som var vinnarna de senaste tre decennierna. Och det var decilerna 7–9 som omfattade större delen av Europas och Nordamerikas medel- och arbetarklass som var förlorarna. Det var till dem Donald Trump vände sig när han skulle göra USA ”great again”.
En annan förklaring till bakslagen i USA gavs av före detta Federal Reserve-chefen Paul Volcker, som i ett tal från 2005 sade att det som förklarar USA:s ekonomiska framgångar är att ca två miljarder dollar från utländska kapitalplacerare flyter in i landet varje dag. Det är det som gör det möjligt för USA:s konsumenter att årligen konsumera sex procent mer än vad som produceras i landet. Och det kan inte hålla i längden. Och det fick han ju rätt i ett par år senare.
Allan Larsson skriver (s.35):
”In the Five Presidents Report, the EU leadership officially stated their position. They presented a proposal for a first and second step to reform the EMU. The plan will be presented in a White Paper on the Future of the European Union in March 2017, implemented thereafter and completed in 2025. That plan involves extensive institutional changes with common fiscal policy and a euro-parliament, changes that will have to be submitted to citizens in referenda in one country after another.”
Han tar också upp kritiken från OECD samt från den förre vice världsbankschefen Kemal Dervis med förslag till fördjupat samarbete i EU. Allan Larsson skriver också om den nya sociala pelaren som beslutats om i EU-parlamentet. Han sammanfattar (s. 57):
“To sum up: Monetary policies are exhausted and have no room for action, when we face the next downturn. Fiscal policies in Europe are still based on the idea that austerity regimes can deliver fiscal consolidation, while facts tell us that such consolidation only can be attained through economic growth. Finally, structural policies of the past have not delivered, and “more of the same” will not deliver higher productivity unless there is economic growth. We badly need a new convincing macroeconomic strategy, replacing the old orthodoxy that has been practiced in Europe…. Do not despair, Timothy Garton Ash, Oxford, urges: “If Orwell and Solzhenitsyn did not surrender in the face of Goebbels and Stalin, it would be pathetic for us to give up now. There are numerous ways in which the post-fact threat can be countered to make 2017 the year anti-post-fact. ” Will Liberals, Christian Democrats and Social Democrats in Europe renew themselves and come out of the shadow of “unfettered globalisation” and austerity and form a credible political force for the fight against the illiberal authoritarians, those who are marching in the streets in Europe, and those now taking control of the Office of the President of the United States and entering into Parliaments in Europe, with active intervention by Russia? The task is daunting, time is short.”
Visst vore det bra om de stora partigrupperna i EU-parlamentet hade dessa insikter. Men jag saknar en någorlunda handfast strategi – även om Allan Larsson i inledningen skriver att detta inte är syftet med texten, utan att han enbart är ute efter en förklaring av vad som hänt.
Skatteflykt och den ekonomiska världsordningen
Jag skall avsluta med att försöka ange några nya idéer om vad som bör göras.
Allan Larsson åberopar i ett annat sammanhang Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century (Belknap Harvard 2014). Piketty skriver:
” The most plausible reason why tax havens defend bank secrecy is that it allows their clients to evade their fiscal obligations…Obviously, this has nothing whatsoever to do with the principle of the market economy… To date, the most thoroughgoing attempt to end these practices is the Foreign Tax Compliance Act (FATCA) adopted in the US in 2010 and scheduled to be phased in by stages in 2014 and 2015. It requires all foreign banks to inform the Treasury Department about bank accounts and investments held abroad by US taxpayers…This is a far more ambitious law than the 2003 EU directive on foreign savings, which concerns only interest-bearing deposit accounts (equity portfolios are not covered, which is unfortunate, since large fortunes are held primarily in the form of stocks, which are fully covered by FATCA) and applies only to European banks and not worldwide (again unlike FATCA). Even though the European directive is timid and almost meaningless, it is not enforced, since, despite numerous discussions and proposed amendments since 2008, Luxembourg and Austria managed to win from other EU states an agreement to extend their exemption from automatic data reporting and retain their right to share information only on formal request. This system, which also applies to Switzerland and other territories outside the EU, means that the government must already possess something close to proof of fraud in order to obtain information about the foreign bank accounts of one of its citizens. In. 2013, after Luxembourg and Switzerland announced their intension to abide by the intensions of FATCA, discussions in Europe resumed with the intension of incorporating some or all of these in a new EU directive” (Piketty sid 521-522).
Nu såg jag att skarpare lagar mot skatteflykt är på gång också inom EU. Mycket bra! Men frågan är om det räcker.
Thomas Piketty skriver i förordet till en bok av Gabriel Zucman som kommit på svenska Gömda Rikedomar (Daidalos 2015):
”Skatteparadisen, som är så ogenomträngliga, utgör en av de främsta bakom den växande ekonomiska ojämlikheten och är också ett stort hot mot våra demokratiska samhällen…som bygger på ett socialt kontrakt om att alla betalar skatt.”
Zucman redovisar en omfattande statistik som pekar mot att ca 5 800 av totalt 73 000 miljarder euro – eller 8 procent av hushållens finansiella förmögenheter – fanns i skatteparadis i slutet av 2013 vilket är ett historiskt rekord. För EU är andelen cirka 12 procent. Av dessa 5 800 miljarder är cirka 1 100 deklarerade och ca 4 700 odeklarerade, vilket innebär ett årligt skattebortfall på cirka 130 miljarder euro varav 80 förlorad inkomstskatt, 45 förlorad arvsskatt och 5 förlorad förmögenhetsskatt.
Vidare förordar Zucman ett globalt register över finansiella tillgångar förslagsvis organiserat av IMF. De av bankerna ägda Depository Trust Company i USA, Euroclear i Belgien – i vilken den svenska värdepappercentralen inordnats – och Clearstream i Luxemburg som registrerar värdepapper idag bör underordnas detta globala register. Zucman leker med den något utopiska tanken att IMF tar ut en låg procent källskatt på alla värdepapper i registret och sedan kan de som inte ska betala så mycket enligt respektive lands skattelagar få återbäring när de deklarerat sina innehav i hemlandet.
Zucman tar också upp beskattningen av företagsvinster. På senare tid har vi sett ett antal spektakulära exempel på hur stater gör nästan vad som helst för att få kapitalet att stanna i det egna landet. Det gäller exempelvis Irlands enligt EU-kommissionen olagliga gynnade av Apple eller när Citigroup pressade USA:s regering att halvera utdömda böter för bankens olagliga missbruk av bostadslån. Zucman vill ha en global vinstskatt och en global skattemyndighet som fördelar de globala företagens vinster mellan nationerna enligt samma principer som den federala skattemyndigheten i USA fördelar företagens vinster på delstater. EU-kommissionen har också väckt frågan om fördelningen av vinster mellan USA och EU i samband med förhandlingarna om ett frihandelsavtal TTIP.
Vad säger du, Allan Larsson, om Zucmans förslag?
Det skulle också vara intressant att höra vad du tycker om den förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis som skrivit två böcker om hur den ekonomiska världsordningen borde reformeras: The Global Minotaur (Zed Books 2015) och And the weak suffer what they must (Bodley Head 2016)
I den förstnämnda anser jag att Varoufakis tankar om att USA:s stora underskott är ett resultat av en medveten politik är väl konspiratoriska. Men jag gillar hans plädering för globala avtal om en mekanism för återföring av pengar (”A Global Surplus Recycling Mechanism”) i Keynes anda som på något sätt tvingar eller stimulerar stater med överskott i bytesbalansen att låna ut pengarna till också andra stater än USA med underskott. I boken från 2016 föreslår Varoufakis två steg som kan tas i EMU på vägen dit:
”1. Banker med kapitalbehov vänder sig direkt till den europeiska stabilitetsfonden i stället för till nationella regeringar. Fonden ska också förhandla också med medlemsstaterna om nationella strukturprogram.
2. ECB ges rätt att ge ut egna obligationer.”
En annan bok av Piketty, den som på svenska heter ”Kan vi rädda Europa?” (Volante 2015) är inne på samma spår som Varoufakis och skriver:
”Jag ser tre möjligheter: En ny finanskris, en omvälvning från höger med nationalism eller en från vänster som är det överlägset bästa”… Piketty anser också att den nya vänster i Sydeuropa – Podemos och Syriza – är i grunden omvärldsöppna och proeuropeiska.”
De traditionella partiernas överlevnad
Allan Larsson skriver om att systemet med en enda supermakt – USA – håller på att ersättas med (s.46) ”…a multi-polar and diversified world”. Om det är vi helt eniga.
Denna större mångsidighet och maktomfördelning präglar också de politiska partierna. De traditionella borgerliga och socialdemokratiska partierna måste, anser jag, vänja sig vid tanken att deras överlevnad hänger på om de kan göra om sig till levande folkrörelser med en helt annan partikultur än den som gäller idag.
Vad tror du, Allan Larsson? Kan vi som står till vänster om socialdemokratin (i den gamla alltmer förlegade vänsterhögerskalan där marknaden var höger och staten vänster) spela någon positiv roll? Eller är vi bara populister som kommer med orealistiska förslag? Jo det finns sådana inslag av överbudspolitik – exempelvis i USA, Storbritannien och Frankrike. Men det finns också i de partier Piketty nämner, en ny sorts partikultur med icke-hierarkiska beslutsprocesser och stark betoning av att ledningens arbetssätt och livsstil skall närma sig gräsrötternas.
Johan Lönnroth
Johan Lönnroth är tidigare vice partiordförande och riksdagsledamot i Vänsterpartiet. Han har en bakgrund som docent i nationalekonomi och filosofie licentiat i matematik och verkar vid Göteborgs universitet.
För innehållet i artikeln svarar skribenten själv. Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas som Global Utmanings ståndpunkter.
