6 år sedan
I mars 2017 publicerade Allan Larsson, senior rådgivare till tankesmedjan Global Utmaning och tidigare finansminister rapporten How can we understand the times we are living through? Kristina Persson kommenterar rapporten i ett inlägg, där hon skriver att man måste förstå sin tid för att kunna hitta svaren på dess problem. ”Allan Larsson ger oss ett värdefullt bidrag till detta men väljer att inte tydligt tala om vilka svaren är. Yngre krafter behövs för detta menar han. Men hans frågor och citat ger besked och hans beskrivning av de senaste ca 30 årens skeende är i sig en kraftfull uppmaning till politisk handling.”
Hoten mot demokratin kräver mobilisering av motkrafter från många olika håll, också från oss äldre. Visserligen är det inte alltid så att förståelse och insikter följer med åldern men erfarenheter och breda kunskaper hjälper. De hot och utmaningar som vi lever med i dag är komplexa och kräver en bred förståelse av tiden, överblick och kreativitet. Allan har allt detta.
Komplexiteten innebär ett krav på samarbete mellan sektorer och ett institutionellt nytänkande. Den teknologiska utvecklingen går rasande snabbt; Den skapar både fantastiska möjligheter och hot mot sammanhållningen i vårt samhälle men den politiska förmågan att agera är svag. Behovet av ett långsiktigt och proaktivt ledarskap är stort.
Samhällsomvandlingen har gått ännu snabbare än jag befarade när jag startade Global Utmaning 2005. Jag såg den revolutionerande kraften från tre i tiden sammanfallande förhållanden – informationsteknologin, avregleringarna av kapitalmarknaderna samt inträdet av miljarder nya lågavlönade arbetare och tjänstemän i den globala marknadsekonomin (Kina, Indien m.fl). Det gav en fantastisk skjuts åt tillväxten och 100-tals miljoner människor kunde lyfta sig ur fattigdom. Men den krävde en balanserande politik för jobb och rättvisa i de rika länderna för att inte leda till växande klyftor och hot mot demokratin. Det är där vi är nu, i tomrummet ”när något gammalt går i graven och det nya ännu inte är fött” (Gramsci, Anteckningsböcker från fängelset)
Som förmodligen skett i alla tider stretar makten emot. Under början av 2000-talet arbetade jag på Riksbanken. På Finansdepartementet hade jag en kollega, statssekreteraren Karin Rudebeck, som nu är senior rådgivare till Global Utmaning. Vi fann båda att intresset och viljan inom våra mäktiga institutioner att förstå och agera utifrån de nya insikterna om globaliseringen var noll. Ointresse och förnekelse av att något nytt höll på att hända var det förhärskande förhållningssättet. ”Vad angår Kina och globaliseringen oss”? sa både ledande tjänstemän på Finansen och den dåvarande Riksbankschefen.
Mina funderingar ledde till att jag startade Global Utmaning (GU) genom Frejas Fond som jag hade skapat 1991 med ärvda pengar för att verka för hållbarhet och demokrati i en globaliserad värld. Jag insåg att upplysning var grundläggande för att medborgarna inte skulle falla i farstun för vare sig höger- eller vänsterextremism, utan välja demokratiska och humanistiska ledare.
Jag felbedömde samhällets, bl.a. folkbildningens vilja och förmåga att gå in som partners och vår räckvidd har därför av ekonomiska skäl inte blivit så stor som jag då hoppades. Och jag trodde inte att det skulle behövas så litet för att en högerextrem och nynationalistisk våg skulle få en sådan kraft i Sverige och världen. I Europa är det idag en tredjedel av väljarna som stöttar auktoritära och populistiska partier.
Den stora finanskrisen 2008 och dess konsekvenser hjälpte till för att spä på den framväxande reaktionära vågen. GU vässar nu sina program för klimatomställning, integration och demokrati. Finansieringen av verksamheten är det ständiga problemet. Regeringskansliet är fortsatt ointresserat av frågorna, även om alla numera har förstått globaliseringens omvälvande effekt och oroas över Sverigedemokraternas framgångar och andra, ännu värre uttryck härhemma och utomlands. Men framtidsarbetet i regeringskansliet har lagts ned och arbetet med att genomföra Agenda 2030 hejdas av dålig organisation, bristande ledarskap och revirstrider mellan departementen. Andra länder, t.ex. Tyskland, Finland och Colombia ligger långt före oss i sina processer.
Det saknas seriösa svar från den etablerade politiken på de hot som tornar upp sig. Var är omställningsplanerna för den fjärde industriella revolutionen? Var är strategierna som ska förverkliga det nya klimatpolitiska ramverket och införa ett CO2-fritt transportsystem, något som Riksdagen beslöt redan för många år sedan? Var är effektiviseringen och nytänkandet för att minska den tid som det tar innan de nyanlända får arbete och utbildning? På vilka sätt försöker Sverige bidra till att lösa krisen inom EU? Det saknas inte stora uppgifter för s.k. good governance och långsiktig hållbarhet.
Allan skriver om detta och citerar tidens ledande författare och opinionsbildare och konstaterarar att politiken saknar svar på tidens stora frågor. Den fråga som jag har ställt mig allt oftare de senaste 45 åren är hur det kan komma sig att partierna, regering och riksdag är så litet fokuserade på de frågor som är viktiga och komplexa. Blir alla med ett seriöst, politiskt intresse förr eller senare tranformerade till menlöshet eller utmobbade? Politiken framstår som en gyttjebrottning mellan blocken eller en skönhetstävling med opinionsinstitut och media som domare.
Både socialdemokraterna och moderaterna hade analysgrupper efter valet 2014 för att förklara varför det inte gick bättre; Moderaterna tappade 7 procentenheter och socialdemokraterna hade under lång tid förlorat alltfler väljares stöd. Båda grupperna kom fram till i stort sett samma övergripande förklaring: Det var en brist på samhällsanalys, visioner och förståelse av vad vår tid kräver. Men något intresse för att dra politiska slutsatser av detta verkar inte ha förelegat inom partierna. Inom (s), som jag känner bäst, blev det i praktiken förbud mot att referera till eller diskutera analysgruppens träffsäkra och väl underbyggda rapport.
Allans bidrag till ökad förståelse för de ekonomiska och politiska skeendena är komprimerat och klargörande, Måns och Johan Lönnroths båda inlägg problematiserar och kompletterar Allans text. Men utan visioner och slutsatser om vilka vägar vi bör följa för att undvika ”den mörka dalen från 30-talet” kommer politikens ointresse för systemfrågor och fokus på den korta sikten att fortsätta.
Följande punkter är i korthet min förståelse av det uppdrag som vi behöver ta oss an tillsammans, unga och äldre. Svaren äger resonans i Allans egen text även om de formuleras mjukare, ofta som frågor eller citat.
-
Agenda 2030 kan ses som ett framtidsprogram för en global, grön och solidarisk framtid. Mest fantastiskt av allt: Hela världens statsmän och presidenter har åtagit sig att förverkliga målen.
Nu är det genomförandet som ska stå högst på dagordningen. Högtidliga deklarationer och löften förändrar ingenting om de inte leder till handling. Vi lever i den paradoxala situationen att de stora internationella organisationerna (FN, OECD, IMF, G20 m.fl.) och deras medlemmar, nationerna numera ställer sig bakom radikala agendor för hållbarhet och minskande klyftor men sedan rullar allting på som vanligt. Engagemanget för en hållbar utveckling kanske finns men det ändrar inte sätten att styra nationerna eller samarbeta. Hur är detta möjligt?
Förklaringen måste vara att regeringarna antingen saknar en tillräckligt stark vilja eller förmåga att handla – mest troligt bådadera. Det finns en ovilja att driva stora förändringsprocesser, i vart fall i Sverige. Det finns en rädsla att ta itu med de organisatoriska bristerna, i Sverige påtalade av många utredningar, forskare och debattörer under årens lopp – se bl.a. min debattartikel den 7 september 2016. Detta gap mellan ord och handling skapar tomrummet, som nu fylls med falska budskap från populister och demagoger. Hoten mot demokratin och freden hämtar sin näring från de styrandes oförmåga att leverera framtidstro och tillit. Trump vann valet i USA genom att peka på ”elitens” svek mot den fattigare halvan av USAs befolkning. Fartyget fortsätter sin väg mot isberget.
Denna väntan och vilsenhet, från passiva socialdemokrater och vacklande socialliberaler renderar partierna rekordlåga sympatier. Socialdemokraterna i Europaparlamentet har länge sagt att ”austerity” (åtstramning) inte löser de ekonomiska problemen men även de socialdemokratiska regeringarna i Europa har låtit nyliberalt inspirerade ekonomer på finansdepartementen styra.
Reformer av hur Sverige styrs bör stå högt på dagordningen för de partier som bildar regering 2018.
2. Allan efterlyser ny makroekonomisk teori. Behövs den för att handla?
Jag anser att det finns tillräckligt med kunskap om vad som kan fungera bättre i t.ex. Europa och USA än den nuvarande politiken. Det som saknas är viljan. Det finns teorier och erfarenheter som fungerar alldeles utmärkt och som skulle fungera ännu mycket bättre och för många fler om de samordnades över landsgränserna i Europa. Se till att överenskommelser om stopp för skattesmitning genomförs (se Johan Lönnroths bidrag) och investera resurserna i angelägna samhällsbehov som utbildning och energiomställning.
Europas obalanser och försvagade ekonomier innebär att överskottsländer som Sverige och Tyskland behöver höja sina löner och/eller investera mera. I en region som till ungefär 85 procent handlar med varandra kan inte alla och hela tiden vara återhållsamma med sina utgifter. Den enes import är den andres export. EU ställer stora krav på att underskottsländer ska strama åt sina utgifter men tvingar inte den andra sidan av ekvationen att bidra till en bättre balans. De regeringar som vill investera för framtiden förlamas av de finansiella problemen. Lösningen är solidariskt samarbete mellan nationerna, t.ex. gemensam upplåning. Här behövs nya regelverk och initiativ från nationerna som främjar långsiktig stabilitet och motverkar finansiella bubblor. Även här finns förslag som väntar på genomförande – Sverige och Tyskland borde gå i spetsen för reformarbetet.
3. Sverige behöver i likhet med resten av världen ta steget in i den resurseffektiva, hållbara s.k. 4:e industriella epoken.
Allt fler jobb kommer i framtiden att kunna utföras av digital teknik, intelligenta robotar och artificiell intelligens. Samtidigt ökar utsläppen av koldioxid i Sverige efter att ha minskat i många år. Världen är i rask takt på väg mot ett fyra graders scenario; Konsekvenserna för ekonomi och välfärd kommer att bli katastrofala, även i vårt land.
Behovet av omställning och investeringar i kunskap och kompetens, ny teknik, miljö, energi, infrastruktur och integration är mycket stora. För litet framtidsinvesteringar innebär att vi skjuter över ansvaret på kommande generationer och försvagar vår långsiktiga konkurrenskraft. Arbetslösheten är fortfarande hög bland de nyanlända och vi har OECD-områdets snabbast ökande inkomstklyftor.
4 Det brådskar – demokratin kan avskaffa sig själv.
Den liberala världsordningen med humanism och demokrati som styrande begrepp uppstod som en följd av den framväxande moderna ekonomin. På den tiden behövdes de många människorna i de snabbt framväxande industrierna och de som hade makt och resurser fick ett eget och växande intresse av att acceptera/ge utbildning, bröd och bostäder åt folket. Och rösträtt. Det är detta samspel mellan ekonomi och välfärd som förklarar den långa demokratiska och sociala framgångssagan.
Nu befinner vi oss i början av en helt ny tid. Vi ser hoten mot en hållbar utveckling och det stora gapet mellan politiska deklarationer och praktik. Vi ser framväxten av en ny teknik med fantastiska möjligheter men med stora konsekvenser för arbetsmarknad och fördelning. Vi ser globala finansmarknader som är uppblåsta av likviditet och långt bortom demokratisk kontroll. Vi ser att stora belopp årligen undandras beskattning.
Vilken kraft kommer majoriteten att ha om den inte längre behövs? Hur kan vi omfördela frukterna av den nya tekniken så att den blir till samhällets och flertalets fördel? Hur kan vi förhindra att en liten minoritet med stora resurser sviker sitt demokratiska och humanistiska ansvar? Staterna är illa förberedda och saknar gemensamma institutioner.
Resultaten syns redan på många olika sätt: De växande klyftorna, upplevelsen av utanförskap, misstron mot politikerna och svårigheter att samarbeta mellan partier och mellan länder. Det saknas gemensamma och trovärdiga framtidsprojekt. Partierna speglar inte människors längtan efter mening och att förstå. Och värre kan det bli; Istället för globalt samarbete och solidariskt problemlösande ser vi ökad nationalism och stängda gränser, i Sverige och i många andra länder. Demokratin behöver förnyelse på många olika nivåer.
Aldrig tidigare har kollektiva svar varit mer angelägna.
Det kommer att krävas kreativitet, mod och ledarskap för att hitta de nya sammanhängande idéerna som kan försvara humanismen i de 21a århundrandet. Det dilemma som vi nu lever med till skillnad från 150 år sedan, är att då räckte det med nationella svar nu behövs transnationella svar – eller globala.
Alltför många s.k. ”wicked problems” parade med oförmåga att handla riskerar att utlösa systemkollaps på flera områden.
Sverige har ett stort ansvar. Få länder i världen är bättre rustade att ta sig an den stora frågan om sammanhållning i framtiden och bidra till att skapa nya sammanhängande berättelser. Vi behöver forma allianser med likasinnade – Norden, Tyskland och Frankrike ligger nära till men öppenhet och samarbete med nya stormakter som Indien och Kina kommer också att behövas.
Vi måste agera som om fredliga revolutioner är möjliga.
Kristina Persson
Kristina Persson grundade tankesmedjan Global Utmaning år 2005 och verkar idag som senior rådgivare. Hon har tidigare varit Minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete, vice Riksbankschef och landshövding i Jämtland.
Fler repliker på Allan Larssons text:
Måns Lönnroth: ”Allan Larssons två vågor och behovet av en ny teori – eller ny politik”
Johan Lönnroth: ”De traditionella partiernas överlevnad hänger på om de kan göra om sig till levande folkrörelser”
