5 år sedan
Kanske tanken inte är så tokig. Kanske kan klimatet bli en bro som förenar generationer. Att bygga broar är i varje fall häftigare än att bygga murar.
En bro från de yngsta till de äldsta. Varför inte? Vi kan skapa tryck både uppifrån och nerifrån. Vi har mer gemensamt än vad man först kunde tro.
Erkännas måste att vi har olika utgångspunkter. De unga tänker på sin framtid. Men vi som är gamla, vi tänker på vår skuld. Vi inser nu, alltför sent, att vi är den generation som förtrollades av en ny planetfarlig livsstil. Det är vi som är skurkarna.
Det är vi som var aktiva vuxna under 1960-, 1970- och 1980-talen. Det var vi som jublade när plasten kom, den som aldrig gick sönder, aldrig fick bucklor eller rostade, den som var så lätt, stark och behändig. Det var vi som introducerade nylon, perlon, dralon och allt vad det hette i våra kläder – och njöt av skrynkelfria och lättvättade, om också ganska svettdrivande plagg.
Det var vi som lärde oss att slösa. Elen skulle bli billigare ju mer vi slösade med den (jo, det är sant, det var vad energibolagen lärde oss). Å så rationella vi var! Vi måste självklart få alla varor inkapslade i dubbla och tredubbla förpackningar för att de skulle klara de nya självbetjäningsbutikerna, där vi nu forsade fram på egen hand och gjorde det som expediterna dittills stått till tjänst med.
Andra saker fick vi i stället avstå ifrån. Inte gick det längre att göra som förut och själv byta den trasiga parkeringslampan i vår bil. Nu skulle hela modulen bytas ut och då krävdes det verkstad. Fråga mig inte var logiken låg.
Slit och släng var ett ideal – varför spara när det var så billigt att köpa nytt och få den senaste modellen? Billigare än att reparera. Ja men så bra! Fabrikerna rullade och tillväxten tog fart. Fart skulle det vara. Snabbare och snabbare började det gå. Fartblinda, det var vad vi blev. Den inställningen förde vi vidare till nästa generation. Den som nu sitter med utbrändhet och stress. Och som får barn som reagerar mot följderna av vår galna livsstil.
Det är vårt fel. Det är därför vi nu måste engagera oss. Inte så mycket för att tänka på våra barns och barnbarns framtid, fast därför också förstås. Men främst för att försöka att åtminstone lite grann sona vår skuld. Vi var ju så aningslösa, kanske lite tveksamma till en början, men sedan omfamnade vi allt det nya, bekväma och billiga.
Men nu har det billiga blivit dyrt. Det är nämligen nu det billiga ska betalas. Och det kostar oss – och våra barnbarn – väldigt väldigt mycket.
Så förlåt oss våra skulder, för vi visste inte vad vi gjorde.
Nu ångrar vi oss och vill kämpa för en hållbar planet där människor kan fortsätta att leva. Gärna med en bro till de yngsta, de som öppnade våra ögon, och som är vår framtid. Så passa er! Hör tjuten från de yngsta och mullret från de äldsta. Nu kommer vi!
Inger Jägerhorn, senior rådgivare Global Utmaning
