7 år sedan
Samtidigt som världen lever kvar i sviterna från den finansiella kraschen 2008 pekar mycket på att vi återigen är på väg mot en ny finanskrasch. Världens skulder uppgår till två gånger tillgångarna vilket är rekord, enligt nya siffror från IMF. Den 23 november samlade tankesmedjan experter på området på Kulturhuset Stadsteatern för att diskutera lösningarna – hur rör vi oss mot en hållbar tillväxt? Samtalet lockade en stor publik, med närmare 250 personer. Samtalet modererades av Birgitta Englin, senior rådgivare på tankesmedjan.
– Vi har försökt dra lärdomar av vad som hände under den globala finanskrisen och har i Sverige skärpt kapitalkraven på banker och hushåll med tillsynsmyndigheter som granskar, sade Karolina Ekholm, statssekreterare hos finansminister Magdalena Andersson. Hon betonade samtidigt att det är svårt att hålla skulder och lån i schack under den låga räntemiljön vi befinner oss i, vilket hon menade beror på det globala penningläget snarare än riksbankens penningpolitik. Ekholm pekade ut tre gemensamma element som går igen innan en finansiell kris. För det första en uppbyggnad av skuldsättning, för det andra en optimistisk syn på framtiden och till sist en bristfällig kreditprövning med allmänt svaga kreditstandarder.
Ulf Dahlsten, visiting professor London School of Economics och senior rådgivare på Global Utmaning, pekade på att det går bra för Sverige, med ökad tillväxt, arbetslöshet som sjunker och ökade reallöner. Samtidigt menade han att Sverige lever farligt.
– Vi skuldsätter oss mer och mer vilket betyder tillväxt på kredit. Förr eller senare blir det en till global ekonomisk kris, men nästa gång kommer Sverige inte kunna hålla sig utanför.
Dahlsten uppmanade därför till en omläggning av Sveriges ekonomiska politik, med mindre beroende av penningpolitik. Han menade att det behövs en klok omfördelning som främjar tillväxten, fokus på att bekämpa ojämlikheten, att få igång investeringarna samt få fart på innovationspolitiken.
Samtidigt behöver det finansiella systemet förändras om vi ska kunna rädda klimatet och lyfta människor ur utanförskap. Hur tar vi oss från ojämlikhet och klimatförändringar till en hållbar, inkluderande och smart tillväxt?
Det finns en tydlig koppling mellan generös fördelningspolitik och en positiv inställning till globalisering. Men utvecklingen har de senaste åren lett till en uppfattning att globaliseringen kommer alldeles för få till del. Det menade Jesper Roine, professor på SITE, Handelshögskolan. För att motverka ökad polarisering betonade Roine vikten av att få ordning på skattekonkurrensen och behålla vår förmåga att beskatta både personer och kapital – kapital som sedan länge är globaliserat.
– Detta skapar koordinationsproblem, här måste vi agera och hitta internationell lösning, sade han.
Sophie Nachemson Ekwall, forskare Center for Management and Organization, Handelshögskolan, lyfte fram värdet av inhemskt kapital.
Hon förespråkade ett förflyttat fokus i det svenska samtalet från ensidigt fokus på kapital i kommunal sektor och näringsliv till en idéburen marknadsekonomi med en mångfald av ägandemodeller – där civilsamhället ges plats och får samma förutsättningar.
Martin Ådahl, chefsekonom Centerpartiet, pekade ut skillnaderna mellan det personliga och anonyma ägandet ’globala kapitalet’ som problematiskt med lägre skatt på det anonyma kapitalet. Han efterfrågar en möjliggörande politik med satsningar på civilsamhället där ’småföretagande ersätter storföretagande och som visar att miljöomställningen skapar jobb istället för kostar pengar.’ och betonade samtidigt handeln och den teknologiska utvecklingen som möjliggörare för att minskar klyftor globalt.
– Agenda 2030 slår tydligt fast att stater behöver få med företagen för att nå hållbarhetsmålen, därför måste vi lämna världen där vi ser vissa som onda versus goda. Det sade Lena Hök, hållbarhetschef Skandia.
Eva Alfredsson, doktor vid KTH och analytiker på Tillväxtanalys, efterfrågade ett paradigmskifte med en övergång till en grön ekonomi:
– Vi är alla överens om hur målet ser ut och vi vet vad som karakteriserar en grön ekonomi, men vem vågar ta första klivet? Hon pekade på den korta övergångsfasen och lyfte fram betydelsen av det sociala perspektivet:
– Här har Sverige kapital att bygga på och kan vara ett föregångsland genom att ta de första stegen i rätt riktning.
Joris Luyendijk, holländsk journalist och författare som kom ut med bästsäljaren ”Simma med hajar” tidigare i år om Londons finansvärld, avslutade samtalet. Han menar att det finansiella systemet är så pass komplext att inte ens bankerna förstår det system de verkar i. Trots detta är han hoppfull: ’My grandfather was homopfobic and mysogynic, incerdibly cynical. All grandfathers are. But that has changed in the new generations! If we can change that, we can change anything.’
Victoria Kalén
1 comment
Det blir onekligen problem när man blandar ihop ekonomi, rättvisa och demokrati. Ett system är inte fungerande förrän det råder jämvikt och balans mellan de olika delarna och i mötet med desamma. Ta t.ex diktaturer. Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det t.om i vissa fall är alldeles välfungerande med diktatur. Det är när den med makt ser till den stora massans bästa och lyhört tillfredsställer denna.
Nu vet ju vi, som fått utbildning och dessutom blivit lärda att demokrati är den enda sanna vägen, att man ska ge folk makt och på så sätt får alla stå till svars för demokratiskt fattade beslut. De flesta beslut räcker med majoritet så i praktiken kan det innebära att i princip hälften inte tycker lika, så kommer ändå beslut klubbas i frågan. Med novemberöverrenskommelsen krävs förstås inte ens majoritetsbeslut, vilket förefaller märkligt eftersom tanken med den är att skydda demokratin, eller?
Vi vet också att demokratiska processer i många fall är tröga och ibland fastlåsta, typ EU och FN.
Det jag vill tydliggöra här är att demokrati fungerar bäst när det råder övertygande samsyn i de beslut som ska fattas. Den rörelse i Sverige som fått demokratin att fungera bäst är arbetarrörelsen. Den är ju sedan flera år djupt splittrad, där jag gissar att många arbetare idag inte riktigt förstår att de tillhör den, utan snarare ser sig som egensinnig medborgare. En del ser sig knappt som nationell medborgare längre utan har förhoppning om att hitta samsyn med andra nationaliteter, typ greker, ungrare och britter, nej de ska ju lämna plattformen… men danskar då och alltså vara Europamedborgare och en del tror sig hitta samsyn med sydafrikaner, nordkoreaner, mongoler och alltså ser sig som världsmedborgare.
Min uppfattning är att det inte alls är just demokrati som är nyckeln till framgång, utan offentlighetsprincipen, yttrandefriheten och pragmatisk argumentering. Det sista kräver säkerligen förtydligande; jag skulle vilja påstå att hänsyn behöver tas till flera faktorer som inte är att betrakta som filosofiska utan snarare att förhålla sig till det mänskliga psyket. En stor nyckel till att hitta samsyn är givetvis utbildning. Denna varierar i stort över; generationer, bekräftad historia, språk, kultur (här även religion inbakad) och klimatförutsättningar. Kanske missat något annat viktigt också, fyll gärna på.
Slutsats av ovanstående resonemang: Precis som Lars Trädgårdh säger, är nationalstaten en viktig instans i en stor majoritet av människors känsla av makt och kontroll, alltså nödvändiga inslag för att känna lugn och frid.
Att då prata global ekonomi, globalisering, frihandelsavtal utan att sedan säga att det innebär att vi i praktiken kullkastar lokaldemokratiskt fattade beslut, är…. ja vad är det? Naivitet eller köpt lobbyplats av den som tjänar pengar på det?
eller har jag fel?, jag är helt öppen och ser gärna fram emot att bli nerargumenterad 😉 jag är bara en vanlig knegare…