7 år sedan
Biståndsdebatten. Idag 22 mars uppmärksammas vattenfrågan i samband med den internationella vattendagen. Vatten står även högt på Sveriges internationella agenda under våren. Sverige och Fiji samlar världens länder i juni för att på allvar ta itu med den katastrofala situation som råder under världshavens yta. Det är hög tid att på allvar prata om de underliggande orsakerna till en av våra mest förödande kriser. Det skriver tankesmedjan tillsammans med flera andra aktörer i dag på biståndsdebatten.
Det ligger i sakens natur att vi bryr oss om det vi ser. I bästa fall upplever vi de direkta konsekvenserna, men alltför sällan ser vi de underliggande orsakerna. Vatten är särskilt komplext – det genomströmmar allt, det kopplar ihop oss med varandra oavsett socioekonomisk situation, det länkar samman den mest förorenade marken med den viktigaste dricksvattenkällan – det gör att vi inte längre kan stoppa huvudet i sanden och låtsas som om miljöutmaningarna inte finns.
Havsvattnet och sötvattnet har varsina egna globala mål. Mål 6 ska säkerställa tillgång till och hållbar vatten- och sanitetsförvaltning för alla samtidigt som mål 14 syftar till att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling. Men, inte nog med det. Vatten är också avgörande för produktion av många naturresurser och ekosystemtjänster – det kallas ibland det gröna vattnet och är det som gör att naturen och våra produktionssystem för till exempel mat, koldioxidupptag, syre och virke fungerar. Men idag uppmärksammar vi allt vatten.
När det gäller vårt dricks- och avloppsvatten är situationen tydlig: 663 miljoner människor – en av tio – saknar tillgång till rent vatten. 2,4 miljarder människor – en av tre – saknar tillgång till en toalett. Fler människor har en mobiltelefon än tillgång till toalett. En tredjedel av alla skolor saknar tillgång till rent vatten och sanitet. Konsekvenserna talar sitt tydliga språk: Var 90 sekund dör ett barn av en vattenrelaterad sjukdom. Vattenkrisen utpekades i Davos 2015 som den främsta globala risken baserad på påverkan på samhället. Krisen beror delvis på att vårt behov av dricksvatten konkurrerar med behovet av grönt vatten för t.ex. odling. Men det finns potential till förändring, av varje investerad dollar i vatten och sanitet ger den fyra dollar tillbaka i ekonomisk avkastning.
Vad som är uppenbart gällande våra hav är: Nedsmutsning – öar av plast och stora bälten av olja. Utsläpp av växthusgaser – med smältande glaciärer, höjda vattentemperaturer och förändrad vattenkemi – där hela havets dynamik ändras och ekosystem försvinner. Konsekvenserna är påtagliga: Genomsnittliga havsnivån har redan stigit med upp till 25 cm de senaste 100 åren och om världens isar smälter helt kommer haven stiga med ett 50-tal meter. Klimatförändringarna hotar att förstöra de flesta av världens korallrev vilket leder till förödelse för bräckliga ö-ekonomier och riskerar en essentiell proteinkälla för miljoner människor då fisken försvinner. Mer än 80 procent av världens befolkning lever dessutom inom 100 km från kusten. Tre fjärdedelar av världens megastäder ligger vid havet. 1 miljard människor bor i slum, i södra Afrika över 60 procent av befolkningen. Slumbebyggelse är ofta förpassad till översvämningsbenägna områden och gör den därmed extra sårbar. I långa loppet är det just städerna som kommer bli klimatförändringarnas främsta offer.
Städer är centrala för vattenfrågan – både utmaningen och lösningen står att finna där. Den absoluta merparten av nedsmutsningen som plast och olja, luftföroreningar och växthusgaser, orenat avloppsvatten, kommer från våra städer. Varje dag dumpas två miljoner ton mänskligt avfall i vattendrag. I många städer, särskilt i låginkomstländer, leder avsaknad av vattenrening och avloppsanläggningar till förorening av marken och ytvattenresurserna. 80 procent av alla föroreningar i haven kommer från landbaserade aktiviteter. Eftersom majoriteten av föroreningarna kommer från staden, har städernas tillväxt därmed avgörande betydelse för havens framtid. Hållbar stadsutveckling, där städernas negativa avtryck på planeten minskas, blir nyckeln till att skydda vårt dricksvatten och rädda världshaven.
Vatten och havsmiljöfrågorna är därmed nära sammankopplade med andra utvecklingsfrågor, som fattigdomsbekämpning, tryggad livsmedelsförsörjning, mänskliga rättigheter och inte minst stadsutvecklingen. Mål 6 och Mål14 är ju också en den av en integrerad Agenda 2030, där havsvatten och dricksvatten har kopplingar till i princip alla andra hållbara utvecklingsmål.
På Agenda 2030, COP21 och Habitat III följer nu nästa stora toppmöte, FN:s konferens om genomförandet av Mål 14 om hav och marina resurser i New York, i juni 2017. Sverige står värd genom vice statsminister Isabella Lövin tillsammans med Fidji. De har gjort gemensam sak i att understryka att hållbar utveckling och oceanmålet är en fråga som rör alla länder i världen, norr och söder, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Det vore bra om detta åtföljdes av “såväl stad som landsbygd”. För att tala klarspråk: Om inte städerna växer och ställer om hållbart – är loppet för haven och vattnet i övrigt kört. Därför är det viktigt att koppla toppmötet i juni till genomförandet av särskilt Mål 11 om hållbara städer och den nya urbana agendan.
Samtidigt kan Sverige dela med sig av goda exempel och erfarenheter från sina kuststäder där svenska erfarenheter från Östersjöarbetet kan lyftas fram. Både hemma och inom utvecklingssamarbetet. Faktum är just att de flesta nordiska städer som framgångsrikt arbetar med miljö-, klimatomställning- och anpassning som Umeå, Stockholm, Malmö, Göteborg, Helsingfors, Köpenhamn, Vaxholm, Karlskrona – alla är kustnära städer. Hållbara kuststäder kan ge till havet istället för att ohållbart ta resurser och sedan förorena. Vatteninsatser bör därför inte ses som en kostnad. De miljörelaterade och socioekonomiska fördelarna är uppenbara, såsom förbättrad biologisk mångfald, minskad risk för översvämning och en friskare befolkning. Men det är också en möjlighet för lokala arbetstillfällen och ekonomiskt värde.
Låt inte internationella vattendagen eller kommande FN-vattenkonferens handla om den katastrofala situation som råder. Utan om vad vi faktiskt kan göra åt det och de möjligheter det skapar. Men då krävs politisk vilja, mycket kunskap och en rejäl dos av ledarskap. Låt stadsutvecklingens design och planering, stadslivet i sig självt bli ett verktyg för att trygga vattenförsörjningen och rädda världshaven – men då måste vi bygga hållbara och smarta städer på riktigt.
Johan Hassel, Tankesmedjan Global Utmaning
Elin Andersdotter Fabre, Tankesmedjan Global Utmaning
Sara Borgström, KTH
Maja Brisvall, Quantified Planet
Barbara Jackson, Race for the Baltic
