3 år sedan
Tankesmedjan Global Utmanings seniora rådgivare Anders Wijkman har tillsammmans med ordförande för European academies science advisory council (EASAC) Christina Moberg gjort ett inlägg i debatten om Parisavtalets framtid i Dagens Nyheter, 10 december 2020. I samband med att inläggets publicerades har det gått fem år sedan klimatavtalet i Paris undertecknades. Författarna menar dock att målsättningarna i dag är mer avlägsna än tidigare. De ser att endast ett målsättningarna endast kan bli verklighet om vi vågar bryta från dagens tillväxtmodell kan det bli verklighet.
”Det har gått fem år sedan Parisavtalet slöts. Världens länder förband sig att begränsa den globala uppvärmningen till under 2 grader, med sikte på att inte överskrida 1,5 grader. Samma år antogs också FN:s Agenda 2030 med 17 globala mål för hållbar utveckling.
De två avtalen är helt avgörande för mänsklighetens framtid. Att besluta om dem är en sak. Att genomföra dem en helt annan. European academies science advisory council (EASAC), en organisation som samlar Europas vetenskapsakademier, analyserar i en färsk rapport de system- och strukturfel i våra ekonomier och de specifika krafter som driver utvecklingen mot en utarmning av viktiga ekosystem och ett alltmer instabilt klimat. Slutsatsen är dessvärre att med nuvarande takt och inriktning på åtgärder kommer de högt ställda målen inte att kunna infrias.
Rapporten visar föga förvånande att utsläpp från fossila bränslen spelar en avgörande roll. Men omfattande påverkan kommer också från utvinningen och bearbetningen av olika typer av material, bränslen och livsmedel och den har tredubblats sedan 1970. Resursanvändningen dominerar stort i höginkomsländerna, som har ett fotavtryck per capita som är 13 gånger högre än i låginkomstländer. Totalt sett beräknas utvinning och förädling av olika naturresurser förorsaka 90 procent av förlusten av biologisk mångfald och hälften av klimatförändringen.
Slutsatsen är att en snabbt växande befolkning, överkonsumtion och icke hållbara livsstilar, främst i industriländerna, lett till en situation där ekosystemen snabbt utarmas och klimatet destabiliseras.
Möjligheterna att nå Parisavtalets mål ter sig alltmer avlägsna. Gapet mellan det som görs och det som krävs är betydande. Inte ens med den kraftiga nedgång i ekonomierna som råder just nu i och med covid-19 har utsläppen minskat till en nivå som är i överensstämmelse med klimatmålen.
/…/
Parisavtalet sågs av de flesta som en framgång. Men det fanns kritiska röster. Enligt klimatforskaren Jim Hansen var avtalet ”en bluff”. Den brittiska författaren George Monbiot menade att avtalet ”var ett mirakel jämfört med vad resultatet kunde ha blivit” men samtidigt ”en katastrof jämfört med vad det borde ha varit.”
Parisavtalet sågs av de flesta som en framgång. Men det fanns kritiska röster. Enligt klimatforskaren Jim Hansen var avtalet ’en bluff’
Kritiken får ses mot bakgrund av avtalets konstruktion. De mål man ställde upp hade brett stöd. Däremot saknas det mekanismer för att se till att målen nås. Inga bindande beslut om utsläppsminskningar. I stället har medlemsländeena utställt löften om att begränsa utsläppen över tid. Men de löften som hittills avgetts skjuter grovt bredvid målet.
FN:s miljövårdsprogram UNEP gör löpande analyser av möjligheterna att nå målet. I den senaste rapporten (december 2019) konstaterades att de löften som dittills lämnats pekar mot att jorden är på väg mot minst 3,2 graders uppvärmning. För att klara 1,5-gradersmålet skulle det, enligt UNEP, krävas en reduktion av utsläppen globalt med över 7 procent årligen. För att nå 2-gradersmålet skulle det krävas en minskning på nära 3 procent per år.
Ytterligare en FN-rapport i början av december i år – The production gap report – förstärker intrycket av den ”bluff” som Jim Hansen talade om. I studien konstateras att användningen av olja, kol och gas borde minska med minst 6 procent årligen under perioden 2020 till 2030 för att vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet. I stället planeras att öka produktionen med i snitt 2 procent per år. Om planerna infrias innebär det att nivån på den samlade fossilproduktionen år 2030 skulle vara 120 respektive 50 procent större än vad som är förenligt med 1,5- respektive 2-gradersmålet. En indikation på att utvecklingen går i denna riktning är att G20-länderna, som ett led i stimulansprogrammen i samband med pandemin, pumpat in över 230 miljarder dollar i fossilberoende aktiviteter.
Faktum är att politiken i ett antal viktiga länder har varit på direkt kollisionskurs med Parisavtalet. Valet av Donald Trump till USA:s president 2016 är det tydligaste exemplet. USA:s regering har gjort allt för att sätta käppar i hjulen på klimatarbetet. Regler kring utsläppen från kraftverk och fordon har mjukats upp. Anslagen till klimatforskningen har reducerats. Trumps beslut att USA ska lämna Parisavtalet blev verklighet dagen efter presidentvalet i november.
Valet av Jair Bolsonaro till president i Brasilien var ett annat bakslag för klimatarbetet. Brasiliens regnskogar spelar en avgörande roll för klimatbalansen på jorden. Bolsonaro har inte bara bagatelliserat klimatförändringen utan därtill satsat på att kraftigt öka avverkningarna i Amazonas.
Men utvecklingen är inte bara mörk. En rad genombrott på teknikområdet har ökat förutsättningarna att minska beroendet av fossila bränslen. Viktigast är de snabba kostnadsminskningarna för elproduktion via sol och vind liksom teknikutvecklingen inom produktionen av stål. Vätgas kan ersätta kol och koks i produktionen och drastiskt reducera utsläppen av koldioxid – i dag 7 procent av de globala – förutsatt att den produceras på ett hållbart sätt. Utvecklingen på it-området – med robotisering och AI – öppnar också möjligheter till tekniksprång på ett antal områden.
/…/
Budskapen i rapporten som vi från EASAC har tagit fram är tydliga: den i dag förhärskande tillväxtmodellen kan inte förväntas bryta de negativa trenderna, vare sig det gäller klimatet eller den biologiska mångfalden. Orsakerna är främst:
● Dagens ekonomisk-politiska system med kortsiktig vinstmaximering och där få producenter betalar de verkliga kostnaderna (läs miljöskador) för produktionen kan aldrig vara hållbart på sikt.
● Diskonteringen av framtida värden gör att vi skjuter kostnaderna för naturförstöringen framför oss och lämnar den till framtida generationer.
● Dagens ekonomiska modeller fångar inte upp riskerna med icke-linjära effekter av klimatförändringen och utarmningen av centrala ekosystem.
● Vi mäter fel saker. Fixeringen vid ett kvantitativt mål – tillväxt i bnp – var naturlig då våra länder var fattiga. Nu är det annorlunda. Verksamheter som påtagligt bidrar till uppvärmningen eller förlusten av vitala ekosystem är exempel på en tillväxt som är ”oekonomisk”.
/…/
Om vi ska nå de uppsatta målen för hållbarhet krävs genomgripande förändringar i vårt sätt att organisera våra samhällen. EASAC:s rapport utmynnar i en stark plädering för transformativa förändringar. Bland de åtgärder som föreslås på kort sikt är:
● Sätt stopp för alla perversa bidrag till fossilberoende verksamheter, icke hållbart jordbruk och fiske, ohållbara transporter och skövling av skogar.
● Producenter och konsumenter måste betala mer för varor och tjänster som vållar skada på miljö och klimat.
/…/
Nystarten av samhället efter coronapandemin ger oss unika möjligheter till en omställning. Samtidigt vet vi att de förändringar som krävs utmanar rådande uppfattningar om den konventionella tillväxten och synen att tekniska framsteg ensamma kan lösa de utmaningar vi står inför.
/../
Vetenskapens roll i sammanhanget är central. Det är därför med tillfredställelse vi konstaterar att EU:s gröna giv till betydande del utgår från analyser och förslag från olika vetenskapliga organ. Svenska politiker och företagsledare måste inta en ledarroll i genomförandet av den gröna given.
Christina Moberg
Ordförande för EASAC
Anders Wijkman
Ledamot, miljöutskottet EASAC, senior rådgivare Global Utmaning
Texten är ett utdrag. Artikeln går att läsa i sin helhet på Dagens Nyheter.se.