6 år sedan
Vatten och sanitet är grundläggande för människors överlevnad, hälsa och välmående, och därmed för en hållbar utveckling. Trots det saknar fortfarande miljontals människor tjänligt dricksvatten och tillgång till en toalett. Kvinnor, flickor, hbtq-personer och andra utsatta grupper är de som drabbas hårdast av de negativa effekter som detta leder till. För att uppfylla Agenda 2030 och de mänskliga rättigheterna till vatten och sanitet krävs ett genomgående och integrerat genusarbete i internationellt, nationellt och lokalt vatten- och sanitetsarbete. Det skriver Moa Cortobius från SIWI, i antologin “12 vägar mot global hälsa – från forskning till politik” som tankesmedjan lanserar den 20 juni 2017, på konferensen Localizing Global Agendas.
Rent och friskt vatten är grunden för allt liv. Det upprätthåller våra ekosystem och vår matproduktion. Vatten används för att generera el och ingår i så gott som alla industriprocesser. Säkert dricksvatten är fundamentalt för människors överlevnad, hälsa och välmående, och är en nödvändig ingrediens för hållbar utveckling av våra samhällen. Diarrésjukdomar, som tillåts att spridas genom bristen på hygien och dricksvatten som förorenats av avföring, är fortfarande den näst vanligaste dödsorsaken för barn under fem år. Trots det saknar fortfarande en av tio av jordens invånare (663 miljoner människor) tillgång till tjänligt dricksvatten och 2,4 miljarder människor har inte tillgång till en toalett (1).
När uppfyllelsen av Milleniemålen utvärderades 2015 kunde vi se att målet om att halvera antalet människor utan tillgång till dricksvatten hade uppnåtts på global nivå, men inte målet för sanitet. Även om miljontals människor fått förbättrad levnadsstandard så har skillnaderna mellan de fattigaste grupperna och resten av befolkningen ökat. Ojämlikheterna mellan rurala och urbana områden, och mellan majoritetsbefolkningen och etniska eller religiösa minoriteter är fortfarande stora i många länder. Kvinnor, flickor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar är särskilt utsatta. De strukturella barriärer för likvärdiga levnadsvillkor som dessa grupper kämpar med har tyvärr i många fall accentuerats.
Kvinnor och flickor är särskilt utsatta
De könsroller som kvinnor tilldelas världen över är ofta nära knutna till vatten, sanitet och hygien. Hushållssysslor som kräver vatten faller oftast under kvinnors ansvar, som till exempel matlagning, tvätt, disk och städning. Kvinnor är dessutom mer beroende av rent vatten av hälsoskäl, till exempel för att inte drabbas av infektioner i samband med barnafödande och menstruation. Global data visar att när vatten behöver hämtas till hemmet faller den uppgiften oftast på kvinnor och barn. Ju längre bort vattenkällan ligger, desto troligare är det att det är en kvinna som hämtar vattnet. Att bära vatten till hemmet kan ge upphov till allvarliga skador på muskulaturen och skelettet, vilket i värsta fall leder till permanenta funktionsnedsättningar och kronisk smärta. Vattenhämtning utsätter dessutom kvinnor och flickor för en ökad risk för överfall, av både djur och människor.
Fysiskt och sexuellt könsrelaterat våld mot kvinnor, flickor och hbtq-personer har sitt ursprung i ojämlika maktförhållanden och sociala och kulturella normer, men brist på vatten och sanitet ökar deras utsatthet. Det finns många exempel på hur kvinnor och flickor blivit attackerade eller trakasserade då de behövt lämna hemmet för att utföra sina behov på en allmän toalett eller utomhus. I krigs- och katastrofsituationer eller när de är på flykt är kvinnor och flickor särskilt sårbara eftersom sociala skyddsnät och institutioner försvinner (2). Regler som förbjuder transsexuella personer att använda den toalett som överensstämmer med deras könsidentifiering bidrar till att förstärka det redan existerande hotet mot deras säkerhet. Hur allmänna toaletter är utformade – belysning, lås på dörrar och var de ligger – kan också öka, eller minska, riskerna för våld och trakasserier. På så sätt har tillgången till, utformandet av, och de sociala regler som finns kring vatten och sanitet en direkt påverkan på kvinnors, flickors och hbtq-personers fysiska och psykiska hälsa.
Förutom de personliga umbäranden som bristen på vatten och sanitet skapar, innebär den även ekonomiska förluster för samhället. I Bangladesh, där kvinnor utgör 80 procent av klädfabriksarbetarna, använde de smutsiga tygtrasor från fabriksgolvet som mensskydd i brist på alternativ. De hade heller ingenstans att byta eller göra sig av med tygbitarna vilket ledde till att 73 procent av fabriksarbeterskorna var borta i genomsnitt sex dagar per månad på grund av infektioner. Detta innebar ett betydande produktionsbortfall för fabriken och inkomstbortfall för kvinnorna som betalades per klädesplagg. Genom att bygga toaletter och ge dem möjlighet att köpa mensskydd sjönk sjukfrånvaron till tre procent per månad (3).
Den sociala tabun kring osäkra toaletter och bristfälliga tvättmöjligheter på skolor bidrar även till att många flickor världen över avbryter sina studier när de får sin första mens.
Globala trender pekar åt rätt håll
Samtidigt som kvinnor, flickor, hbtq-personer och andra utsatta grupper är de som drabbas hårdast när vatten och sanitet saknas eller inte tar hänsyn till deras behov, har de ofta små möjligheter att påverka relevanta beslutsprocesser. Vatten- och sanitetsektorn är än idag generellt sett mansdominerad, och kvinnor utgör i genomsnitt 17 procent av arbetskraften inom vattensektorn i låginkomstländer(4). Globalt sett innehar kvinnor färre än sex procent av de ministerposter som är relaterade till vatten (5). Samtidigt visar studier att vatten- och sanitetsprojekt som involverar kvinnor och män på lika villkor är både effektivare och mer hållbara. Dessutom tenderar kvinnor att prioritera investeringar i vatten och sanitet högre än män när de kommer i ledande positioner. Kvinnors och andra utsatta gruppers låga deltagande innebär att de beslut som fattas på internationell, nationell och lokal nivå varken är optimala eller så hållbara som de skulle kunna vara.
För att komma till rätta med denna situation behövs ett genusbaserat arbete inom vatten och sanitet med två parallella målsättningar: att stärka kvinnors, flickors och hbtq-personers egenmakt och deltagande inom beslutsfattandeprocesser på alla nivåer, samt att se till att deras behov, intressen och prioriteringar genomgående synliggörs och tas i beaktan. Även om det fortfarande är en lång väg kvar tills detta är realiserat finns det flera globala trender som pekar åt rätt håll.
Den vikt som getts till jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter i Agenda 2030, visar att det finns ett utbrett erkännande av att världssamfundet måste prioritera de svagaste och fattigaste grupperna om vi ska kunna uppnå en hållbar utveckling för alla. Det visar sig bland annat att målen för vatten och sanitet kräver universell tillgång, oavsett var en person lever, har för ekonomiska tillgångar eller vilken etnisk, religiös eller social grupp den tillhör. Det innebär att länder är skyldiga att investera i vatten- och sanitetstillgång även för de som är absolut svårast att nå – utan diskriminering.
Det positiva sambandet mellan uppfyllandet av Agenda 2030s mål 6, om universell tillgång till vatten och sanitet och mål 5 om jämlikhet mellan könen, för att uppnå målen för hälsa, utbildning, fattigdomsbekämpning, med flera, lyfts också allt mer av olika aktörer – från privat och offentlig sektor såväl som civilsamhället. Dessutom, erkännandet av de mänskliga rättigheterna till vatten och sanitet är ett viktigt redskap för att lyfta vatten och sanitet som en av hörnpelarna för en demokratisk och hållbar utveckling globalt.
Ett integrerat genusperspektiv
Trots att tillgång till vatten och sanitet är grundläggande för att uppnå universell hälsa, utveckling och jämlikhet, glöms detta ofta bort när mänskliga rättigheter och demokratiskt deltagande diskuteras. På samma sätt glöms allt för ofta jämlikhet och deltagande bort när vatten- och sanitetstjänster diskuteras. Till stor del beror detta på att de aktörer som driver de olika frågorna traditionellt har haft olika ursprung, målgrupper och fokus. Att på olika sätt stärka dialogen mellan hälso-, vatten- och sanitets- och rättighetsaktörer är därför centralt för att möjliggöra ett integrerat arbete for jämställdhet. Dessutom behövs det att:
· Organisationer som arbetar för kvinnors, flickors, hbtq-personer och andra marginaliserade gruppers rättigheter får stöd med att bygga sin kunskap och kapacitet för att kunna delta aktivt och strategiskt.
· Kulturella och sociala stereotyper som hindrar likvärdigt erkännande och deltagande förändras – det är särskilt viktigt att bryta tabun kring menstruation och sexuella rättigheter! Mäns aktiva deltagande är särskilt viktigt för det här arbetet.
· Mer och bättre information tas fram. Med den statistik som samlas in idag är det ofta omöjligt att se hur kvinnor, män, barn och olika sociala grupper påverkas olika (eller inte) av investeringar, politiska beslut och regler.
· Rent vatten och säker sanitet på skolor och vårdinrättningar får högsta prioritet. Det är grundläggande för ett värdigt och hälsosamt liv – särskilt för kvinnor och flickor. Trygga toaletter i skolmiljöer är ett problem även i många resursstarka länder!
· Olika gruppers behov undersöks och tas i beaktan när projekt utvecklas, investeringar görs och politiska beslut fattas. Det finns fortfarande allt för ofta en föreställning om att beslut är ”könsneutrala” utan att genuseffekterna faktiskt undersökts.
· Kvinnors, flickors och hbtq-personers situation i flykt-, krigs- och katastrofsituationer tas i särskilt beaktande. Det gäller både de som befinner sig i flyktingläger, på flykt och inom våra gränser.
Bristande jämlikhet inverkar negativt på människors hälsa och på våra samhällens utveckling – inte minst genom att olika gruppers särskilda behov av vatten, sanitet och hygien inte tillgodoses. Genom samlade och integrerade insatser kan vi mer effektivt möta de globala hälsoutmaningarna och gemensamt bidra till att ge likvärdiga livsvillkor och förutsättningar för alla.
Moa Cortobius
Programme Officer, WASH and gender, Stockholm International Water Institute (SIWI)
Skribenten vill särskilt tacka Marianne Kjellén, UNDP:s rådgivare för vattenfrågor, för feedback och kommentarer på innehållet.
Texten är ett av kapitlen i antologin “12 vägar mot global hälsa – från forskning till politik” som tankesmedjan lanserar den 20 juni 2017 på konferensen Localizing Global Agendas.
SIWI is a policy institute that generates knowledge and informs decision-making towards water wise policy and sustainable development. SIWI performs research, builds institutional capacity and provides advisory services in addition to organizing the annual World Water Week in Stockholm and hosting the Stockholm Water Prize, the Stockholm Junior Water Prize and the Stockholm Industry Water Award.
Referenser:
1. WHO/UNICEF JMP, Progress on Sanitation and Drinking Water., 2015.
2. S. House et al., “Violence, Gender & WASH: A Practitioner’s Toolkit – Making Water, Sanitation and Hygiene Safer through Improved Programming and Services” (London: WaterAid/SHARE, 2014).
3. WWAP, “The United Nations World Water Development Report 2016: Water and Jobs” (Paris: UNESCO, 2016).
4. IWA, “An Avoidable Crisis: WASH Human Resource Capacity Gaps in15 Developing Economies” (London: International Water Association (IWA), 2014).
5. United Nations, “The World’s Women 2015: Trends and Statistics” (New York: United Nations, Department of Economic and Social Affairs, Statistics Division, 2015).
Foto: Istock
För innehållet i artikeln svarar skribenten själv. Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas som Global Utmanings ståndpunkter.
