6 år sedan
Sverigeförhandlingen – som har regeringens uppdrag att möjliggöra ett snabbt genomförande av nya höghastighetsjärnvägar i Sverige, har lämnat sitt slutbetänkande. Det politiska systemet står nu inför två stora utmaningar. Dels att förnya samhällsplaneringen på ett rättssäkert och demokratiskt sätt, dels att hitta en finansiering och tidplan för höghastighetsjärnvägen. Finns inte den politiska kraften kommer statens trovärdighet i samhällsplaneringsfrågor allvarligt skadas – vilket utgör ett hot mot en hållbar utveckling. Det skriver Carl-Johan Engström, senior rådgivare till tankesmedjan i ett analysinlägg.
Sverigeförhandlingens slutbetänkande överlämnades till regeringen den 20 december. I samband med detta överlämnades också de avtal som förhandlingen slutit med 20 kommuner och 6 regioner om förbättrad kollektivtrafik i våra storstäder, höghastighetsjärnväg mellan Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö samt 285 400 nya bostäder. Regeringen har nu både Sverigeförhandlingen och Trafikverkets Nationella plan 2018-2029 att smälta samman till en sammanhängande infrastrukturpolitik – men det måste ske i ett bredare perspektiv än tidigare. Samspelet mellan infrastruktur och hållbar stadsutveckling har blivit den kanske viktigaste frågan för statens och kommunernas samhällsplanering. Sverigeförhandlingen öppnar på viktiga sätt till detta.
Förhandlingar håller på att bli det ’nya normala’.
När varken stat, region eller kommun ensamma kan skapa förutsättningar för samhällsbygget har vi en ny situation av ömsesidigt beroende. Vad Sverigeförhandlingen bidragit med är att lyfta ut förhandlingar ur ’mörkrummet’. Det handlar om värdeskapande förhandlingar i en öppen process.
Nu krävs att regeringen har mod att göra värdeskapande förhandlingar till en transparent och legitim del av samhällsplaneringen och lägga fast ett fungerande regelverk som gör detta möjligt. På Global utmaning har vi sett att genomtänkta förhandlingsupplägg kan lösa många svåra frågor där dessa fastnat i olika rop på statliga bidrag. Vi ser istället att komplexa stadsomvandlingsfrågor som upprustning av miljonprogramsområden (där energihushållning, integration, lokala jobb, en tryggare yttre miljö och servicekomplement behöver lösas i ett sammanhang). Utmaningen är att skapa tillräckligt många överkomliga bostäder i den befintliga stadsstrukturen, att driva en övergång mot bioekonomi genom att bygga mer i trä, att rusta upp nedkörda järnvägar med bibehållen tillgänglighet till städernas centrala delar.
Hållbar utveckling går knappast att åstadkomma med rigida bidragssystem. Tydliga förhandlingar skulle inte bara vitalisera dialogen mellan stat-kommun utan också göra civilsamhället till en viktig aktör. Stadsomvandling handlar om väl anpassade lokala lösningar med hållbarhet som färdriktning.
Det politiska systemets utmaningar
Sverige har under några decennier genomgått en snabb utveckling från industriell ekonomi till kunskapsekonomi, vilket eldat på urbaniseringen utan att investeringar i infrastruktur och bebyggelse ’hängt med’. Det har byggt upp ett stort underhållsberg för infrastruktur, tekniska system och allmänna platser. Vi har blivit ’omvänt fartblinda’ och ser de visserligen nominellt stora siffrorna för infrastruktur som oacceptabelt höga – trots att de nu är en mycket liten andel av landets BNP. I Sverigeförhandlingen spiller detta synsätt över på höghastighetssystemet. Ett sådant skulle binda samman majoriteten av Sveriges större städer, öka konkurrenskraften i godstransporter per järnväg och i stort göra inrikesflyg i södra Sverige överflödigt. När samhällsekonomiska bedömningar ge vid handen att detta är olönsamt bygger det på att inte full hänsyn tagits till långsiktiga synergieffekter för regional utveckling, klimat- och miljökonsekvenser. Det går naturligtvis inte ’räkna fram’ det samhälle vi vill uppnå. Det är en genuin politisk uppgift. Höghastighetssystem är en del av omställningen mot hållbarhet – både lokalt, regionalt och nationellt. För att ett höghastighetssystem ska fungera väl krävs en integration i regionen runt stationerna och att de bostäder som ingår i avtalen tillkommer i nära anslutning till dem.
Det politiska systemet står nu inför två stora utmaningar. Dels att förnya samhällsplaneringen på ett rättssäkert och demokratiskt sätt genom ett dialogbaserat förhandlingssystem som har förmåga att hantera lokala, regionala och nationella frågor samtidigt. Dels att hitta en finansiering och tidplan för höghastighetsjärnvägen som skapar nyttoeffekter inom rimlig tid.
Finns inte den politiska kraften går landet inte bara miste om ny vitaliserande infrastruktur. Det kommer att leda till att statens trovärdighet i samhällsplaneringsfrågor allvarligt skadas – kanske ett lika stort hot mot en hållbar utveckling.
Carl-Johan Engström
Carl-Johan Engström är professor emeritus vid KTH:s avdelning för samhällsplanering och miljö samt senior rådgivare på Global Utmaning. Tidigare har han varit ansvarig tjänsteman för stadsutveckling i Uppsala och dessförinnan avdelningschef vid Boverket. Han har även varit ordförande i FFS, Föreningen för Samhällsplanering.
