6 år sedan
Hur länder styrs är av avgörande betydelse för om FN:s globala mål i Agenda 2030 ska kunna uppnås. Demokratiskt styrda länder har bättre förutsättningar än auktoritära regimer, som tenderar att ha andra prioriteringar än hållbarhet och där medborgarna saknar inflytande. Det skriver Mats Ringborg i en analys.
FN:s medlemsländer har genom beslutet om Agenda 2030 gjort ett politiskt åtagande att föra en politik i linje med de globala målen. Det framgår tydligt av beslutet att huvudansvaret ligger på de enskilda regeringarna.
Diskussionen kring målen har dock i hög grad handlat om vad ”det internationella samfundet” ska göra, och om de internationella organisationernas roll. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt frågan om vad det är för grundläggande förutsättningar som måste vara för handen i de enskilda länderna. Och då handlar det om regeringarnas politiska vilja, prioriteringar och resursmässiga förutsättningar både att bidra till frågor som måste lösas i internationellt samarbete och till att föra en nationell politik i enlighet med vad som föreskrivs i agendan.
Vissa länder har varit mer framgångsrika än andra i dessa avseenden.
Den tyska tankesmedjan Bertelsmann Stiftung och FN-organet UN Sustainable Development Solutions Network, SDSN presenterade i juli 2016 sitt ”Sustainable Development Goals Index and Dashbords”. I denna rankas 149 länder med hänsyn till i vilken utsträckning de globala målen har uppnåtts. Rankingen bygger på en sammanvägning av hur varje land presterar i relation till vart och ett av de 17 målen. Syftet är att ge regeringar vägledning till vilka prioriteringar som bör göras och vilka åtgärder som bör vidtas genom jämförelser med andra länder och genom att lyfta fram de framgångsrika länderna som exempel.
Sverige hamnar på första plats i denna ranking. Kina, som till följd av globaliseringen varit utomordentligt framgångsrik vad gäller att minska fattigdom (mål 1), hamnar på plats 76 eftersom landet ligger långt efter när det gäller många av de andra målen.
Den fråga som anmäler sig är varför vissa länder har varit mer framgångsrika än andra i ”måluppfyllelsen”, och varför medborgarna i vissa länder åtnjuter ett välstånd och en trygghet som andra länder är långt ifrån att uppnå.
Framsteg och misslyckanden
Det finns många förklaringar till dessa skillnader. Men i en rad studier och analyser har forskare och skribenter försökt belysa vilka de grundläggande faktorerna är som förklarar nationers framsteg och misslyckanden.
- Niall Ferguson har i verket ”Civilization – the six killer apps of Western power” identifierat följande faktorer som förklaringar till västerlandets framgångar: “konkurrens, vetenskap, äganderätt, läkekonst, konsumtion och arbete”;
- Acemoglu/Robinson har i verket ”Why Nations Fail: the Origins of Power, Prosperity and Poverty” särskilt lyft fram betydelsen av inkluderande politiska och ekonomiska institutioner;
- Hernando de Soto har ibland annat ”The Mystery of Capital: Why Captal Triumphs in the West and Fails Everywhere Else” lyft fram betydelsen av regler för äganderätt och egendomsskydd:
- Amartya Sen har i “Development as Freedom” betonat betydelsen av politisk frihet och transparens;
- Bo Rothstein har i ”The Quality of Government: Corruption, Social Trust and Inequality in International Perspective” lyft fram betydelsen av icke-korrupta offentliga institutioner.
Till de framgångsfaktorer som har identifierats i de citerade verken kan man lägga demokrati och marknadsekonomi och vikten av respekt för mänskliga rättigheter och fundamentala friheter. Även respekt för rättsstatens principer – och då inte minst vikten av ett oberoende rättssystem – är av fundamental betydelse för utveckling. Ett oberoende, kompetent och ansvarskännande rättssystem är särskilt viktigt för att bekämpa korruption, som är ett allvarligt hinder för utveckling.
Förhållanden på de områden som nämns i det föregående är av avgörande betydelse för om ett land ska uppnå de globala målen. De baserar sig på forskning och på erfarenheter från länder vars framsteg beror just på vad som åstadkommits på dessa områden.
Det finns inget demokratimål i Agenda 2030.
Samtidigt kan konstateras att 40 och kanske fler av de länder som rankas högst i Bertelsmann/SDSNs Index är demokratier. Uppenbarligen är förutsättningarna att uppnå de globala målen är bättre i demokratier än i auktoritära regimer, som tenderar att ha andra prioriteringar än hållbarhet och där medborgarna saknar inflytande. De framgångsfaktorer som redovisats ovan är för handen i mycket högre grad i demokratier än i auktoritära regimer.
En slutsats är att förutsättningarna för att uppnå de globala målen skulle förbättra om fler länder blev liberala demokratier.
Nedgång i global frihet
Agendan innehåller inte något specifikt mål om respekt för mänskliga rättigheter, trots att det finns ett tydligt samband respekten för mänskliga rättigheter i ett land och landets utvecklingsnivå. Rätten för individen att tänka fritt och yttra sig fritt leder till framsteg, innovationer och investeringar. Frågan om mänskliga rättigheter har en viktig ekonomisk dimension, vid sidan av de politiska och moraliska. Länder i vilka dessa friheter undertrycks tenderar att stagnera (Kina är ett undantag), och deras bidrag till uppnåendet av de globala målen kommer att förbli små.
I 2017 års rapport från Freedom House konstateras att 2016 var det elfte året i följd då man registrerar en nedgång i global frihet.
I uppföljningen av Agenda 2030 är det av stor vikt att internationella organisationer bedömer vilka förhållanden som råder i de enskilda länderna med avseende på de framgångsfaktorer som har identifierats i det föregående. Dessa faktorer kan ställas samman till en checklista för utvärdering och kritisk granskning, vid sidan av en granskning av hur länderna lever upp till sina åtaganden vad gäller de 17 målen. De mekanismer för uppföljning som ingår i Agendan har stora brister och ger inte utrymme för en sådan kritisk granskning.
Det finns ett antal generella faktorer som är väsentliga för att de 17 målen ska uppnås och som har fått en otillräcklig belysning i själva Agendan.
Detta gäller bland annat frågan om fred och säkerhet, som ju är FN:s huvuduppgift och som det inte finns någon tydlig hänvisning till i de 17 målen. Biståndsminister Isabella Lövin och SDSN-chefen Jeffrey Sachs har i en artikel i DN 21 juli 2016 konstaterat att ”krig utgör idag det kanske allra största hindret för hållbar utveckling”. Och utrikesminister Wallström har i säkerhetsrådet den 10 januari relaterat till Agenda 2030 och förordat en förnyad kraftfull satsning på konfliktförebyggande.
En växande världsekonomi är en central förutsättning för att de 17 målen ska uppnås. Detta gäller inte minst det centrala målet om minskning av fattigdomen. En tydligare insikt härom borde ha inkluderats i Agendan, och Bretton Woods-institutionernas roll borde ha lyfts fram.
Samma sak gäller vikten av finansiell stabilitet och fri handel. Samarbete för att undvika finansiella kriser av det slag som världen upplevde 2008 är nödvändigt om målen ska uppnås. Frihandel och bejakande av globalisering har spelat – och kommer att spela – en avgörande roll för tillväxt och ökat välstånd i alla länder.
Mats Ringborg
Mats Ringborg är ambassadör och senior rådgivare till tankesmedjan Global Utmaning. Han är aktuell med rapporten Agenda 2030 – how do we reach the goals?, utgiven i oktober 2017 på globalutmaning.se.
