3 år sedan
Det finns en gammal sanning i biståndet: att satsa på flickors utbildning är det som ger mest utdelning på satsat kapital för samhällsutvecklingen. Varför? Jo, det har visat sig i generation efter generation att utbildade kvinnor blir en tillgång i samhällsutvecklingen. De omsätter mycket ofta sin utbildning i verksamheter som driver samhällsutvecklingen framåt. Som lärare, som läkare, som advokater – vi har ofta läst om det.
I detta sammanhang finns ytterligare en sanning, som nu har börjat få några år på nacken, sanningen för mikrofinansiering/långivare; institutioner som Hand in Hand m fl: att satsa på kvinnors företagande innebär låg kreditrisk, dvs små kreditförluster. Varför? Jo, det har visat sig att när kvinnor får tillgång till egna pengar i form av lån, hanterar de dem klokt, betalar tillbaka och investerar i hållbar verksamhet. Förtjänsten lägger de på barn och familj, aldrig på spel och alkohol.
Slutsats: det vore klokt att kanalisera mer ekonomisk egenmakt till kvinnor.
Hur kan vi ta dessa gamla sanningar och slutsatser vidare i dagens värld?
En värld där hoten verkar vara fler än hoppen; klimathotet, geopolitisk instabilitet, växande flyktingvågor och där fungerande demokratier inte längre växer i antal utan minskar. Och en värld där ett litet virus nyligen obarmhärtigt avslöjade dess enorma och totala skörhet.
Det handlar, tror jag, som så ofta snarare om att försöka ställa rätt frågor än om att producera färdiga svar.
Fråga 1, Hur kan vi öka kvinnors tillgång till ekonomisk makt för att därigenom mobilisera kvinnors kraft i samhällsutvecklingen mer än vad som sker idag? Denna fråga handlar inte om att kvinnor i alla lägen skulle vara bättre än män. Utan om att kvinnor på alla håll i världen i termer av ekonomisk makt är gravt underrepresenterade.
Fråga 2, Vad är det som ger ekonomisk makt i olika samhällssektorer? I näringslivet, där mycket av värdeskapande äger rum, är svaret enkelt: ägande. Kvinnors ägande i näringslivet är försvinnande litet, även i länder som de Nordiska, där jämställdheten mellan könen ändå anses ha kommit en bit på väg.
Ingen parallell till kvoteringsfrågan
För att ha det sagt: detta är ingen parallell till kvoteringsfrågan. Jag har aldrig förstått varför det skall vara en mänsklig rättighet att sitta i bolagsstyrelser eller vara vd just för att man är kvinna. Näringslivet är och måste vara en meritokrati. Annars kommer ingen att våga eller vilja investera. Dock har jag alltid undrat varför aktieägarkollektivet inte sedan länge har satt ner foten gentemot valberedningar och krävt att hela begåvningsreserven skall användas vid tillsättandet av nyckelpositioner, inte bara halva. Det är dock en fråga som handlar om ekonomi, inte demokrati.
Beträffande allokering av riskkapital är det emellertid annorlunda. Det är förvisso en mycket viktig samhällsekonomisk fråga att de bästa i ett lands hela reserv av entreprenörstalanger skall kunna få tillgång till riskkapital för att starta företag, det är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i ett samhälle. Men här avtecknar sig också ett argument som handlar om demokrati. Det är djupt orättvist att bara de entreprenörsbegåvade ungdomar som haft turen att födas med silversked i munnen eller in i de miljöer där alla de rätta nätverken och kontakterna finns, skall kunna förverkliga sina drömmar om att bygga och driva företag.
Här faller mitt argument mot kvotering grundat i att näringslivet måste vara en meritokrati bort. Varför? Jo, därför att här kommer Livets Hårda Skola att utan någon inblandning sålla fram de riktiga entreprenörstalangerna. Dvs. de kvinnor som är skickligast på att äga och driva företag. Jag säger inte att de är fler än männen. Men de är absolut säkert fler än de få som lyckas ta sig ända fram idag. Att hjälpa riskkapitalet, både det statliga och det privata, att hitta vägen till dessa begåvade kvinnliga entreprenörer är därför en nyckelfråga, både för ekonomin och demokratin.
Inkubatorers roll
Några få inkubatorer arbetar idag med dessa frågor. Det har varit lönsamt för de flesta av dem. Kvinnligt ägda och ledda företag är statistiskt framgångsrika. Med kvinnliga ägare blir det fler kvinnliga vd:ar och ordförande, vilket kommer bidra till större mångfald i beslutsfattandet och därmed till att bolagen arbetar med högre kvalitet. De unga kvinnor som kommer från dessa inkubatorsmiljöer är vana vid ett mer jämställt arbetsliv och tycker det är helt naturligt med kvinnor som ägare och i ledning. Och här kommer jag till fråga nr 3.
Vilken organisation/institution/myndighet/universitet/företag i Sverige gör detta till sin stora ”Agenda 30” fråga?
Jag slår ett slag för innovationsdrivande myndigheter i kombination med biståndet. Tillsammans med ett näringsliv, mer medvetet än någonsin om hållbarhetens krav, planetens gränser och den stora brådskan i klimatsituationen borde stora saker kunna uträttas. Här kan inkubatorerna göra mycket för att locka fram kvinnliga entreprenörer, som kan göra skillnad tillsammans med kollegor i utvecklingsländer. Professionella inkubatorer behövs i det här arbetet. För här handlar det inte bara om att kvinnor skall skapa sin egen och familjens försörjning med något hantverk. Det handlar om att de skall starta och driva stora företag inom industri, jordbruk och finans eller andra tjänster.
Är det rimligt att anta att fler kvinnliga storföretagsägare/ledare i vissa utvecklingsländer positivt skulle påverka korruptionen i de länderna? Ja, jag tror faktiskt det. Ett antal decenniers verksamhet i internationell industriell affärsverksamhet säger mig att det är högst sannolikt. Korruption är så ofta ett samspel mellan politisk makt och ekonomisk makt. Återigen, det handlar inte om att kvinnor generellt, dvs alltid och i alla sammanhang, skulle vara vaccinerade mot korruption. Det handlar om ytterligare en gammal sanning: den om att mångfald alltid är bättre än enfald. Mångfald ger bättre balans, mellan kön, etnicitet, bakgrund och alla andra faktorer som ger upphov till olika typer av livserfarenhet att ta med sig in i arbetet. Det ger helt enkelt bättre beslutsfattande och sundare vägval.
En ny rapport som bl a Tillväxtverket varit med och tagit fram, visar att de Nordiska startups som har en eller flera kvinnor som grundare, presterar väsentligt bättre än övriga i jämförbara kategorier. En gammal sanning alltså, som visar sig hålla, även i ny tappning och i en ny verklighet. Jag undrar varför det är så svårt för svenska investerare att ta till sig det? Är det den välkända svenska övertygelsen om att vår modell alltid är överlägsen som spökar? Är inte den här skevheten i vår allokering av riskkapital en spricka i vår självbild av modernitet och rationalitet? De viktigaste förändringarna i Sverige som de gamla sanningarna handlar om berör ju just kön, ursprung och ålder, viktiga aspekter av mångfalden; i alla fall den mångfald som behövs för bättre styrning av investeringsbeslut och affärsstrategier.
Var kommer de största produktivitetsökningarna att ske?
Den pågående krisen gör att produktiviteten kommer att finnas och växa starkast i nya sektorer, inte de traditionella. Det måste investerare och riskkapitalister ta till sig och våga agera efter. I de sektorerna, där kvinnor ofta av hävd har vissa försprång, finns massor av viktiga innovationer som kommer att bidra stort om de realiseras.
Oliver Wyman, managementkonsult, som arbetar globalt, studerade över sextusen (6000) riskkapitalbolag. Det de såg var att de venture- och riskkapitalbolag som har bättre balans mellan könen får upp till 20% högre avkastning. Portföljbolagen får ca 25% högre värdering hos riskkapitalbolagen om de har jämställda ledningar. Enligt studien går 7% av riskkapitalet till kvinnliga entreprenörer. Detta stämmer bra överens med hur det ser ut här i Norden/Sverige, utom på den sista punkten, om hur mycket av riskkapitalet som går till kvinnliga grundare. Här är siffran, enligt flera andra studier som undersökt Norden/Sverige isolerat, bara 1 %.
Jag tycker det är märkligt att det skall vara så svårt att ta till sig att talang kommer i olika former. Det finns inget kön, ingen ras, ingen ålder eller samhällsklass som har monopol på talang eller ens är kraftigt överrepresenterad i sammanhanget. Och jag slås av att detta faktum inte är en politisk uppfattning. Det är naturen själv.
Texten togs fram i samband med Global Utmanings 15 årsjubileum – Ett avstamp för ett avgörande decennium.
Catharina Nystedt Ringborg är energientreprenör och investerare. Hon har lång industriell internationell erfarenhet på ledningsnivå inom energisektorn i Sverige, Finland, Norge, Schweiz, Frankrike och Nederländerna ; ABB, franska Alstom m fl och var också VD på Swedish Water. Hon var ledamot av regeringen Bildts Miljövårdsberedning 1991-94, och projektledare på ABB för grundandet av World Business Council for Sustainable Development före och efter UNCED i Rio 1992. Hon var vice ordf för Global Utmaning 2014-2019.
Sedan 2012 driver hon ett helägt investeringsbolag, investerar bara i hållbarhet inom energi- och skogssektorn, spetsteknik i tidig fas. Hon investerar också via Sustainable Energy Angels AB där hon är styrelseledamot. Hon är ledamot i styrelsen för Teraloop OY, (energilagring), rådgivare till IEA (internationella energiorganet i Paris) och till svenska UD för UNGCF (United Nations Global Climate Fund).
