5 år sedan
En ny regering – som tog sin tid att formas och som bygger på en omtvistad blocköverskridande överenskommelse – är nu på plats. Mats Svegfors, senior rådgivare, resonerar kring den nybildade regeringens framtidsutsikter och Januariöverenskommelsens förverkligande.
Det är så trivialt men likväl så viktigt: allting tenderar att fungera utifrån sin egen verksamhetslogik. Mediernas rapporteringen om regeringsbildningen fokuserar på ”händelser och konflikter här och nu”. Politiska partier är å sin sida ”stigberoende”. Även om partierna vill ge företräde åt det allmännas intresse kan de inte bortse från sitt alldeles specifika partiperspektiv, d.v.s. egna traditioner och intressen, eller från egna väljares förväntningar på partiets uppträdande och ställningstaganden.
Tiden läker några sår, men tiden öppnar också nya
Det är stor dramatik när Vänsterpartiet ska släppa fram en socialdemokratisk regering, stödd av två borgerliga partier som utfäst sig att avskaffa värnskatten. Det framstår som en stor seger för liberaler och centerpartister. Men när beslutet så småningom kommer att fattas och knappt någon är emot det riskerar det inte ens att bli en notis om det i tidningarna. Knappt någon kommer att minnas det. Knappt någon kommer ihåg den stora liberala segern.
Eller också bestämmer sig en grupp socialdemokratiska aktivister för att protestera högljutt mot beslutet när det väl ska fattas. Frågan blir återigen jättestor. Vänsterpartiet hotar med misstroendevotum. Sverigedemokraterna angriper socialdemokraterna från vänster. Socialdemokraterna noterar opinionssiffror under 25 procent. Januariöverenskommelsen skakar. Två liberala partiledare jublar. En moderat partiledare skär tänder; hans parti vågade aldrig ens formulera kravet.
Ingen vet i dag vad som kommer att hända med partiernas opinionssiffror under mandatperioden. Ingen vet därmed vilka interna krafter i partierna som kommer att utlösas och som kan förändra spelplanen dramatiskt. Vem kommer att vara Liberalernas ledare när riktlinjerna våren 2021 ska dras upp för budget inför valåret 2022? Kommer Stefan Löfvén att vara partiledare hösten 2021? Är det oberoende av hur det går med opinionssiffrorna för Socialdemokraterna? Är det oberoende av vad som händer inom det parti som en gång hade hegemonisk makt? Kommer Moderaterna att bli et mer uttalat högerparti, ett ”Sverigedemokraterna light”? Alla vet vad Ulf Kristersson vill, men kommer han därvidlag att kunna råda över det som idag är hans parti?
Januariöverenskommelsens utmaningar
Gällande de 73 punkterna i överenskommelsen mellan S, MP, L och C, sägs det att stora delar av politiken riskerar att ”begravas” i utredningar. Det är en farhåga som bygger på okunskap och ignorans. Regeringsformen föreskriver ett beredningstvång. Det är inte så enkelt som att en regering omsätter en politisk överenskommelse i lagtext och sedan går till riksdagen med den. Politiska förslag ska utredas och remissbehandlas. Däri ligger garantin för rimlig kvalitet i reformbesluten. Den så kallade Januariöverenskommelsen är fylld av komplexa frågor. Ibland tror jag att även ledande politiker saknar tillräcklig kunskap om hur komplicerat det är att skruva och ställa om i samhällsmaskineriet. Det tar tid att utreda. Och det som kommer ut efter beredningen är sällan alldeles likt den beställning som en gång formulerades.
Därtill och synnerligen viktigt: ett halvår har nu förbrukats genom den utdragna regeringsbildningsprocessen. En mandatperiod består av åtta halvår och redan det är oftast en för kort tid för att förvandla en reformidé till ett färdigt riksdagsbeslut.
Det kanske likväl går galant att förverkliga Januariöverenskommelsen. Men det är inte uttryck för pessimism att betvivla detta; det är uttryck för erfarenhet och realism. Å andra sidan behöver utdragna tidsplaner och försenade beslut inte vara något större problem. Man bör ompröva på allvar, och inte genomföra förrän man, så långt det är möjligt, vet vad man gör. (Jämför med min artikel på DN debatt den 2/11 2018)
Partierna förmådde inte hantera valresultat – det tog väl lång tid att bilda regering. Eller?
Tidigare har det gått snabbt att bilda regering. Däremot har det redan tidigare tagit mycket lång tid att genomföra även ganska beskedliga reformer.
Vi bör vara medvetna om att vi under lång tid har levt med ett slags kartellbildning i politiken. I flerpartisystemet har två block konstituerats. Denna situation har i varje fall rått sedan hösten 1971 när de tre borgerliga partierna gick samman om den ekonomiska politiken. Man skulle t.o.m. kunna sätta startpunkten redan vid valet 1948, det första valet efter andra världskriget när konflikten handlade om arbetarrörelsen efterkrigsprogram.
Även fast mönstret med två block inte har varit obrutet, så har blockpolitiken likväl en lång tradition. Det är en mycket stor förändring i svensk politik när blockmönstret försvagas. Vi kan notera att detta sker på båda sidor av den tidigare skarpa blockgränsen. Allianssamarbetet upphör. Socialdemokraterna överger Vänsterpartiet. Kartellerna upplöses. Det är inte alldeles lätt för väljarna att hänga med.
Ett mönster med åtta olika och olikartade partier skapar möjligheter för det som i andra sammanhang har kallats en ”variabel geometri”. Föga förvånande har det tagit tid innan upplösningen av blocken har kunnat resultera i en nya geometrisk konfiguration i politiken. Partierna måste vänja sig. Detsamma gäller väljarna.
Ett så mångfasetterat partimönster bör dock ge goda möjligheter att hantera skiftande valresultat. Om man jämför med övriga delar av Europa finns nog fortfarande mycket gott att säga om svensk politik, som ju bevisligen har fungerat väl under de senaste 20 åren.
I Storbritannien råder politisk och inte minst partipolitiskt kaos. Partisystemet förtjänar inte att benämnas system. Politiska skiljelinjer skär på alla upptänkliga håll, inte minst inom partierna. Frankrike har inte längre några fungerande politiska partier över huvud taget. I Italien har partier ersatts av medieskapelser. Tyskland har haft ett tämligen robust partisystem efter andra världskriget som har klarat av växlande valresultat. Men nu riskerar det att krackelera. Ett intressant fall är Nederländerna, där partisystemet är extremt fragmenterat. Det tycks sakna all logik. Likväl har förmågan till samhällelig omställning varit betydande.
Sverige uppvisar en annan bild. Men det är värt att notera att detsamma kan sägas om våra nordiska grannländer. Partisystemen har förändrats men likväl varit förhållandevis robusta.
Men det är för tidigt att säga att vi är inne i en ny politisk era. Med denna variabla geometri riskerar omkastningarna att bli stora. Dagens sakpolitiskt segerrika liberala mittenpartier kan mycket väl bli morgondagens förlorare. Fyraprocentsspärren är bra för att förhindra en fragmentering ”utifrån”. Men den är dålig därför att den riskerar att leda till irrationella beteenden hos partier som riskerar att röstas bort ur riksdagen. Och även om det ur ett strikt representativitetsperspektiv är rimligt att det finns ett högerpopulistiskt parti kan det likväl leda till att det socialliberala samförstånd som har rått under lång tid bryts sönder.
Uppbrottet från blocken ökar rörligheten och anpassningsförmågan i systemet. Men rörligheten kan också bli så stor att den spränger systemet. En anpassningsförmåga har partierna redan visat upp genom att de har haft förmåga att hantera valresultatet – bl.a. genom att det fick ta lång tid att bilda regering.
LAS och fria hyror – men överlever jorden?
Det är knappast någon orättvis betraktelse om man säger att klimatfrågan både finns med och inte finns med i Januariöverenskommelsen.
Klimatfrågan tycks inte vara riktigt primär för något politiska parti i Sverige. För partier med lite svagare miljöprofil är ekonomiska och sociala frågor fortfarande prioriterade. Gröna politiker och gröna intresseföreträdare kan fortfarande inte riktigt bestämma sig för att prioritera jordens överlevnad före farliga kemikalier i kläder och skor.
Förvisso finns det ett antal punkter i Januariöverenskommelsen som handlar om klimatpolitiken. Men de är allmänna. Det internationella perspektivet är svagt. Och besynnerligt nog berörs inte livsmedelsfrågorna. Det är tveksamt om klimatpolitikens positioner alls flyttas fram i ett dokument bakom vilket riksdagens två gröna partier står, vilket säger en hel del om klimatpolitiken. Det säger också mycket om avsaknaden över huvud taget av ett globalt perspektiv och kanske alldeles speciellt om bristen på Europaperspektiv i Januariöverenskommelsen.
Förvisso har överenskommelsen aldrig syftat till att behandla all politik. Men om riktigt viktiga frågor inte finns med eller om de behandlas pliktskyldigt beror det endera på att parterna inte har kunnat enas eller på att frågorna inte har ansetts särskilt viktiga.
Mats Svegfors, senior rådgivare Global utmaning
Mats Svegfors är tidigare VD för Sveriges Radio. Han har varit chefredaktör för SvD och landshövding i Västmanlands län. Mats Svegfors har även varit statssekreterare och ordförande i den parlamentariska ansvarskommittén.
