6 år sedan
I mars 2017 publicerade Allan Larsson, senior rådgivare till tankesmedjan Global Utmaning och tidigare finansminister rapporten How can we understand the times we are living through? Måns Lönnroth kommenterar rapporten i ett inlägg, där han menar att vi inte behöver en ny ekonomisk teori för nationell politik. Men vi behöver granska teorierna för de demokratiska nationalstaternas internationella ekonomiska relationer.
Jag har följt och delat Allan Larssons analys av de långa vågorna. Men jag är inte säker längre på hans slutsats att vi behöver en ny ekonomisk teori. Min slutsats är – ja, delvis. Men bara delvis.
De två långa vågorna efter kriget handlar inte bara – eller ens främst – om ekonomiska teorier, utan snarare om politisk-ekonomiska teorier med politik som bärande och drivande objekt.
Allan Larssons första våg byggde på en politisk tanke underbyggd av en ekonomisk: ”aldrig mer en ekonomisk utveckling som riskerar att destabilisera demokratin”. Franklin D. Roosevelt var mycket medveten om risken för en fascistisk utveckling i USA och utvecklade medvetet ”The New Deal” för att visa den demokratiska politikens betydelse. Per Albin Hansson delade den tanken.
Kriget stärkte politikens och demokratins ställning. Staten var politikens verktyg för att mobilisera ekonomin och vinna kriget. Utifrån bland andra John Maynard Keynes och Bertil Ohlins ekonomiska teorier skapade politiken sedan ramarna för en exempellös ekonomisk utveckling under trettio år. Nobelpriset i ekonomi var ett bevis för att ekonomerna ansåg sig ha löst politikens problem.
Denna politisk-ekonomiska våg ebbade ut under 1970-talet. Stagflationen spelade en viktig roll: Kombinationen inflation och stagnation var inte riktigt förutsedd i den tidens ekonomiska teori. Men jag tror inte att denna teoretiska miss räcker som förklaring till nästa våg.
Andra faktorer spelade också in. Richard Nixon inledde med att släppa växelkurserna lösa med väldiga svängningar som följd. Vietnamkriget urholkade det amerikanska självförtroendet vilket sedan underströks av den iranska gisslankrisen 1979–1980. Den brittiska fackföreningsrörelsen gick mer eller mindre bärsärkagång under andra halvan av 1970-talet. Inte konstigt att Margaret Thatcher och Ronald Reagan lovade att börja om med nyliberalismen som ledstjärna. Problemet enligt dem var inte att det var fel politik utan att det var politik överhuvudtaget.
Nyliberalismen var inte i första hand en ekonomisk utan en politisk teori.
Nyliberalismens framväxt
Nyliberalismen som politisk teori går tillbaka till den efterkrigstid som först 1939 blev en mellankrigstid och hade två rötter: dels det mycket skarpa konservativa motståndet mot Roosevelt i USA och dels bland andra nationalekonomen och filosofen Friedrich von Hayeks slutsats att det var just politik som orsakade Österrike-Ungerns sönderfall. Slutsatserna var ju mindre politik desto bättre.
Tyskarna hade också erfarenheter av destruktiv politik men drog en annan slutsats utifrån Weimarrepubliken. De såg att samspelet mellan ekonomi och politik verkade åt båda hållen: politiken kunde förvisso destabilisera ekonomin men ekonomin kunde också destabilisera politiken. Marknader reglerar inte sig själva utan förutsätter en stark men begränsad stat och en social marknadsekonomi. Tanken att staten är samhällets ryggrad ligger nära den skandinaviska välfärdsstaten, men var fullständigt främmande för Thatcher, Reagan och profeterna Hayek och Friedman.
Den friedmanska nyliberalismen har både en nationell och en internationell sida. Allan Larsson fångar väl den nationella sidan med hypotesen om den självreglerande marknaden och ”trickle down”. Den hypotesen havererade med finanskraschen. Därmed havererade också nyliberalismens intellektuella pretentioner på att veta bäst hur nationell ekonomisk politik skulle skötas.
Nyliberalismens internationella sida handlar om hur de ekonomiska relationerna mellan nationalstaterna skall organiseras. Kapitalmarknaderna skall vara fria och frihandel enbart regleras i ett juridiskt regelsystem. WTO är medvetet konstruerat för att minska utrymmet för nationell demokrati. De folkvalda ersätts med jurister och tekniska experter.
Den nyliberala politiken innebär att globaliseringens vinster i OECD-länderna tillfaller de rikaste medan stora gruppers levnadsstandard urholkas. Det är mest uppenbart i Storbritannien och USA, där också den sociala rörligheten är lägre än i till exempel de skandinaviska länderna.
Populismen och 1930-talet
Regissören Rainer Werner Fassbinder gjorde en film på 1970-talet med titeln ”Rädslan urholkar själen”, och det gäller i politiken också. Ekonomen Dani Rodrik har särskilt studerat nyliberalismens internationella sida. Hans slutsats är att frihandel inom dagens regelsystem tillsammans med fria kapitalmarknader systematiskt urholkar utrymmet för den nationella demokratin. Globaliseringen urholkar demokratin.
Det populistiska svaret är att kasta ut eliterna. Men man förenklar populismen, Trump och Brexit om man söker förklara dem enbart med nyliberalismens ekonomiska misslyckande.
Populismen är snarare en politisk parallell till den apolitiska nyliberalism som alltid har ett enda svar på ekonomiska frågor. Dagens populism har i flera länder sina rötter i 1930-talet. Donald Trumps slagord ”America First” myntades av Charles Lindbergh på 30-talet. Den amerikanska isolationismen var starkast i den mellanväster som nu stöder Trump. Hans aggressivitet går också tillbaka till hur de konservativa republikanerna attackerade Roosevelt. Marine Le Pen går via OAS (den hemliga armén) och Vichyregimen tillbaka till en fransk fascistisk och antisemitisk höger som aldrig riktigt accepterade demokratin. De svenska och finska partierna har båda sina rottrådar i mellankrigstidens högernationalism. Undantagen är de danska och norska partierna som föddes ur 1970-talets skatterevolter.
Nu riktar sig dessa partier mot muslimer. Tidigare var det mot judarna. I USA och Storbritannien mot allehanda ”andra”. Och populismen är som starkast i småorter som drabbats hårdast av globaliseringen. Var och en som rest i Michigan, Ohio, västra Pennsylvania och i norra New York kan se vreden över globaliseringens kostnader. Michael Ignatieff, professor och tidigare partiledare för Kanadas liberala parti, har sagt att han är mindre orolig för förlorarnas ilska än för vinnarnas blindhet.
Vi förstår dessa partier och deras politiska betydelse bättre om vi kallar dem för nationalkonservativa eller högernationella. Nation som i nationalistisk med en tydlig gränsyta både mot liberalkonservativa partier och mot vänstern. Marine Le Pen har tagit över det franska kommunistpartiets roll, och de nordiska motsvarigheterna drar väljare också från de socialdemokratiska partierna. Likaså Brexit.
Demokratiernas teorier om internationell ekonomi
Allan Larsson skriver att en tredje våg behöver en ny ekonomisk teori. Det är inte fel men är inte heller hela sanningen. Den politik som åtminstone delvis har varit framgångsrik efter nyliberalismens kollaps har varit rent keynesiansk och griper alltså tillbaka till den första vågen. Det som nu saknas är den fördelningspolitiska motsvarigheten till en keynesiansk makropolitik. IMF och OCED säger numera klart att ökande ojämlikheter skadar tillväxten. De nordiska länderna visar att en generell välfärdspolitik underlättar den strukturomvandling som globaliseringen driver fram. Problemet, som Ignatieff säger, är vinnarnas blindhet.
Utöver en återgång till den första vågens ekonomiska politik och politiska ekonomi behöver vi också återgång till insikten om att demokratin varje år måste återskapas. Demokrati handlar om mycket mer än att räkna röster. Det är också respekt för minoriteters rättigheter, för alla människors lika värde, för argument och vilja att lyssna på andras argument, och för rättsstatens institutioner och för medias centrala roll. Weimartidens tyskar förde en livlig debatt om hur demokrater skulle förhålla sig till demokratins motståndare. Den första vågens politiker visste att demokratin aldrig kan tas för given. De hade själva sett urspårningarna.
Populismen måste mötas inte bara med en annan ekonomisk politik. Det behövs också genomtänkta argument för demokratin som styrelseform. Ett genomtänkt politiskt språk. Jag tror alltså inte att vi behöver en ny ekonomisk teori för nationell politik. Men vi behöver granska teorierna för de demokratiska nationalstaternas internationella ekonomiska relationer. Efter Sovjetunionens sönderfall fanns en enda övergripande tanke: alla länder skulle förr eller senare utvecklas till att bli demokratiska och liberala marknadsekonomier.
Fria kapitalrörelser och fri handel var vägen dit och WTO-medlemskap skulle därför gynna inte bara utvecklingen mot marknadsekonomi utan också mot demokrati. En bekväm tanke! Denna bekväma tanke bör besökas en gång till. Vad vi nu ser är uppkomsten av auktoritära marknadsekonomier. Kina är längre bort från demokrati idag än för 25 år sedan. Tendenserna kan ses också i Europa. Och varför inte – skulle den renlärige nyliberalen svara.
Hundratals miljoner människor har det nu mycket bättre än förr och antalet mycket fattiga minskar. Den stora frågan är i vilken utsträckning detta faktiskt beror av dagens globalisering. Trots allt utvecklades dagens industriländer på en tid då handeln var avsevärt mindre fri än nu. Jag har svårt att tro att Kina och Indien inte skulle kunna utvecklas ekonomiskt av egen och intern kraft på samma sätt som USA och Europa en gång gjorde.
Det måste finnas ett sätt att utveckla dagens fattigare länder utan att också offra dagens förlorare i de rika länderna. Det är där en ny ekonomisk teori behövs. Kanske, möjligen blir den ekonomiska utvecklingen inom OECD någon tiondels procent lägre. Ett pris väl värt att betala för en stabil demokrati. Dags för en politisk teori om internationell ekonomi!
Måns Lönnroth
Måns Lönnroth har tidigare bland annat varit VD för Mistra samt statssekreterare på Miljödepartementet och är nu ledamot (S) i miljö- och hälsoskyddsnämnden i Stockholm. Han har gett ut flera böcker samt skrivit rapporter för bland andra Global Utmaning. Lönnroth är senior rådgivare till tankesmedjan.
För innehållet i artikeln svarar skribenten själv. Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas som Global Utmanings ståndpunkter.
