6 år sedan
I september år 2015 antogs Agenda 2030 och 17 globala mål för hållbar utveckling, ramverket för hur världens länder vill att utvecklingen i världen ska gestalta sig. Hälsa har en viktig plats bland målen, likaså forskning. Med ambitiösa delmål för bland annat mödra- och barnhälsa, infektionssjukdomar, och icke-smittsamma sjukdomar, och i en allt mer orolig tid vi lever i och där kunskapsberoendet ökar, blir forskningens betydelse och roll allt mer angelägen. De svenska forskningsanslagen har dock minskat, en trend som oroar forskarsamhället. Det skriver Tobias Alfvén, docent i global hälsa, i antologin ”12 vägar till global hälsa – från forskning till policy”.
För att nå de ambitiösa målen i Agenda 2030 räcker det inte med att fortsätta i samma hjulspår som tidigare. Forskning, teknologi, innovation och forskningskapacitet är också ett särskilt område för Addis Ababa Action Agenda, den agenda som identifierar nödvändiga åtgärder för att de mest resurssvaga länderna ska klara genomförandet av Agenda 2030 (1). Agendan betonar att kapacitetsutveckling inom forskning, teknik och innovation måste vara baserad i respektive land. Forskning behövs för att förstå och utforma lösningar för agendans olika mål. Resurssvaga länder behöver även den analytiska kapacitet och överblick av kunskapsläget som forskare skolas i. Men detta gäller inte bara resurssvaga länder. Vi måste alla utveckla vår forskning för att uppnå målen i Agenda 2030.
Inom hälsoområdet måste vi bli bättre på att arbeta förebyggande tillsammans med andra sektorer och vi måste ta fram bättre diagnostik, bättre mediciner, bättre och effektivare sätt att nå de med störst behov. Vi måste också vara beredda att möta nya eller nygamla hälsohot, vare sig det gäller Ebola, Zika eller klimatförändringar. Behoven är väldiga, men också möjligheterna. För att lyckas krävs det att vi satsar resurser, men också att vi vågar satsa på innovativ och tvärvetenskaplig forskning, även inom komplexa områden.
Anslagen minskar i en orolig tid
Forskningen och forskares roll är ännu viktigare idag än tidigare. I en tid av ”alternativa fakta” räcker det inte med att ta fram ny kunskap. Forskarsamhället måste dela med oss av den kunskap vi har och diskutera frågorna utanför den relativt homogena värld som vi forskare består av. Valet av USA:s president Trump och Storbritanniens Brexit visar tydligt på riskerna med att sanningar blir relativa. Det är även oroande att USA har en president som tror att vaccin orsakar autism (2) och att kineserna hittat på klimatförändringarna (3), och en vice-president som ifrågasätter sambandet mellan rökning och förtidig död (4). Har vi den forskning som krävs för att vi ska uppnå Agenda 2030? Och har vi en politik som kan stödja den forskning som krävs?
Sverige har ända sedan 1970-talet haft en aktiv politik för att stödja forskning som främjar utveckling. Andelen av biståndsbudgeten som går till forskning har dock minskat. Från år 2013-2017 har andelen sjunkit från 4,8 procent till 3,6 procent (5). Tidigare har så mycket som åtta procent av biståndsbudgeten gått till forskning framhåller Lisa Roman på Sida, i nättidskriften Biståndsdebatten (6). I artikeln påpekar hon även att ”Det finns […] ingen övergripande utvärdering eller något politiskt ställningstagande som motiverar att forskningsanslaget minskar.” Tvärtom talar Agenda 2030 och de utmaningar vi står inför med kunskapsberoendet som ökar, att forskningsstödet borde utgöra en större del av svenskt bistånd.
I det internationella biståndet utgör stöd till forskning och särskilt forskning genomförd av forskare i låginkomstländer en mycket begränsad del. Under 2016 skar många OECD-länder dessutom ner sitt bistånd, vilket innebar att stödet till internationella organisationer som forskar inom områden särskilt relevanta för resurssvaga länder minskade. Samtidigt ökar andelen projektstöd där finansiärer avgör forskningens inriktning och som inte sällan gynnar forskare från finansiärernas egna länder (5). Forskning är generellt en underfinansierad verksamhet, och får ofta stå tillbaka för mer akuta behov.
Svensk hälsoforskning i framkant
Ett exempel på framgångsrikt svenskt forskningsstöd är det bilaterala samarbetet med flera låginkomstländer. Sverige har under 15 år genom Sida stöttat uppbyggnaden av forskningskapacitet i Uganda och samarbete mellan ugandiska och svenska forskare. Satsningen har varit bred, och hälsa en viktig del i detta. Ett stort antal ugandiska doktorander har genomgått sin utbildning den vägen, och forskningen har lett till många viktiga genombrott, exempelvis nya riktlinjer för behandling av malaria, lunginflammation och diarré hos så kallade byhälsoarbetare, där inte den formella hälsosektorn når ut. På så vis har handläggningen och organiseringen av vård förbättrats i många resurssvaga länder. Även utbildningen som skapats genom dessa samarbeten har varit viktig. Ugandiska kollegor som deltagit finns nu på ledande positioner inom akademi, politik, sjukvård och privat sektor – nästan alla fortfarande i Uganda.
Självklart ska lejonparten av biståndsbudgeten gå till arbete i låginkomstländer. Men utan en svensk resursbas med erfarenhet och aktivt forskningssamarbete med kollegor i låginkomstländer kommer vi att ha svårt att planera, genomföra och utvärdera svenskt forskningsstöd, och även generellt svenskt bistånd. Det krävs kvalificerad kunskap för att planera, genomföra och utvärdera allt slags bistånd. Tidigare kanaliserades forskningsanslagen till svenska forskare direkt via Sida, men sedan år 2013 kanaliseras detta via Vetenskapsrådet (VR) men medel fortfarande från biståndsbudgeten. Under 2016 var de totala anslagen från VR för utvecklingsforskning 199 miljoner SEK. Global hälsa stod för 24 procent av det, en andel som minskat från cirka 30 procent år 2013. Endast en liten andel av alla ansökningar beviljas och konkurrensen är mycket hög. Att bedriva forskning inom global hälsa i Sverige är spännande och givande, men det är en tuff kamp för att finna medel för att kunna bedriva forskning. Särskilt svårt är det att finna medel för nya doktorander i Sverige; en nödvändig del i varje större forskningsprojekt.
Ett annat exempel på hur små insatser kan ge stora effekter och att öka den svenska resursbasen, är Sidas Minor Field Study-program (MFS). Studenter kan i slutet av sin högskoleutbildning få stöd (27 000 SEK för år 2017) för att i ett låginkomstland samla in material till sitt examensarbete för en kandidat-, magister- eller masterexamen. MFS innebär att studenten under minst åtta veckor studerar frågor som har betydelse för den ekonomiska, sociala, politiska eller kunskapsmässiga utvecklingen i landet som arbetet utförs i. En MFS-studie kan göras inom alla akademiska områden, från humaniora och samhällsvetenskap till naturvetenskap, teknik och medicin. I egentlig mening är inte detta forskningsstöd, men jag tror att detta stöd ändå har haft en stor betydelse för att bygga den svenska resursbasen kring globala frågor och forskning. Jag har inga officiella siffror, men en majoritet av de som jag känner som sysslar med globala frågor i Sverige idag, har varit på MFS. Det ger studenter en unik möjlighet att få utvecklas och samtidigt lära känna en annan kontext.
Finansiering och konkurrens
Det krävs mer medel för forskning om de stora globala folkhälsofrågorna, och även mindre frågor som kanske bara är viktiga i ett fåtal låginkomstländer. Biståndet är en viktig del i detta, men bara en del. Det krävs även att andra forskare och forskarfinansiärer blir mer delaktiga. Hur kan exempelvis Cancerfonden, Hjärtlungfonden och andra stora forskningsfinansiärer bli mer aktiva? Och var är de privata givarna? I USA finns exempelvis Bill & Melinda Gates. De har förstått att det inte räcker att bara finansiera akuta insatser, utan även forskning. Vi har privata aktörer även i Sverige, exempelvis Familjen Einhorns stiftelse för global hälsoforskning som ger medel till lovande projekt i låginkomstländer, men ännu är det bara en ytterst liten del i Sverige som finansieras på detta sätt.
Det krävs inte bara mer medel, även samarbete. Sverige är för litet för att enskilda fakulteter ska konkurrera om alla bidrag och utveckla kurser på egen hand. Svenska Läkaresällskapet tog förra året initiativ till en första nationell konferens om global hälsa för att samla alla medicinska fakulteter i Sverige för att ge inspiration, utbyta erfarenheter och skapa förutsättningar för ökat samarbete. Nästa år planeras ytterligare en konferens om hur vi bättre kan lära oss av varandra och våra samarbetspartners runt om i världen. Ett annat initiativ för att stärka global hälsoforskning är SIGHT (Swedish Institute for Global Health Transformation); en ny del inom Kungliga Vetenskapsakademin. SIGHT arbetar för att stärka svensk global hälsoforskning och utbildning med en tvärvetenskaplig ansats.
Sverige gör redan mycket bra, men vi kan mycket mer. I den värld vi lever i idag måste vi ta större ansvar och visa hur den offentliga och privata sektorn, tillsammans med forskarsamhället kan driva frågor och förverkliga Agenda 2030 och de 17 globala målen.
Ett utmärkt exempel på hälsoforskning
Vätskeersättning är något som vi använder varje dag på den barnakut jag arbetar på, liksom på andra mottagningar och hem runt om i världen. Det händer ofta att barn kommer in med kräkningar och diarréer, ofta trötta, bleka och medtagna. Med vätskeersättning; en liten påse som innehåller socker, salt lite zink som blandas ut med 2,5 dl vatten, piggnar de ofta till efter några timmar och kan då gå hem istället för att läggas in med dropp.
Den lilla påsen är ett utmärkt exempel på vad global hälsoforskning kan ha för betydelse. Fram till sent 1970-tal behandlades alla svåra diarrésjukdomar med intravenösvätska, för man hade lärt sig att patienterna blev sämre av vatten eller vatten med salt. Världshälsoorganisationen WHO hade stora logistikprogram med att få ut dropp i resurssvaga länder, och på den tiden var det glasflaskor. Under en koleraepidemi i Bangladesh räckte resurserna inte till och läkare från USA i samarbete med kollegor från Bangladesh som arbetade i ett koleraläger, inspirerades av grundforskning om jonkanaler i USA, och gjorde ett försök med att blanda socker, salt och vatten. Dödligheten sjönk från 30 till tre procent och plötsligt var vätskeersättning uppfunnen. Vätskeersättning är den uppfinning som näst efter penicillinet räddat flest barnaliv under 1900-talet, och används idag i alla länder.
Detta är även ett lysande exempel på att forskning inte handlar om vi och dem, utan något som vi alla har nytta av. Det krävs grundforskning med långsiktighet, i kombination med bistånd för att ge stöd till idéer som kan utvecklas till den globala succé som vätskeersättning är idag.
Tobias Alfvén
Docent i global hälsa, Karolinska Institutet, barnläkare, Sachsska barn- och ungdomssjukhuset, samt ordförande i Svenska Läkaresällskapets kommitté för global hälsa.
Referenser:
- Addis Ababa Action Agenda of the Third International Conference on Financing for Development, 13-16 July 2015, Addis Ababa, Etiopien
- Twitter, @realDonaldTrump 28 mars 2014
- Twitter, @realDonaldTrump 6 november 2012
- Remember When Mike Pence Said Smoking Doesn’t Kill? Erin Schumaker, Huffpost.com 2016-10-28
- Personlig kontakt Sida, 2017
- Mer forskningssamarbete – mer kapacitet Lisa Román, Biståndsdebatten.se, 2016-08-22
- Sewankambo N et al,Enabling Dynamic Partnerships through Joint Degrees between Low- and High-Income Countries for Capacity Development in Global Health Research: Experience from the Karolinska Institutet/Makerere University PLOS Medicine Feb 3, 2015
Texten är ett av kapitlen i antologin “12 vägar till global hälsa – från forskning till policy” som tankesmedjan lanserade den 20 juni 2017 på konferensen Localizing Global Agendas.
Foto: Pexels.com
För innehållet i artikeln svarar skribenten själv. Åsikter som förs fram ska inte nödvändigtvis tolkas som Global Utmanings ståndpunkter.
