6 år sedan
Temperaturhöjningar på tre grader riskerar göra större delar av planeten obeboelig. Det kommer att orsaka stora lidanden och, inte minst, omfattande migration, skriver Staffan Laestadius, senior rådgivare till Global Utmaning och författare till boken ”Klimatet och omställningen”, i Svenska Dagbladet den 9 oktober.
”De globala klimatförändringarna kommer inte att stanna vid 1,5 grader. Också 2-gradersmålet är starkt hotat, vilket bland annat framgår av IPCC:s rapport.
Vi styr nu mot temperaturhöjningar på 3 grader eller mer. Därmed riskerar vi att jorden hamnar i en självförstärkande process där allt större delar av planeten blir obeboelig till följd av stigande hav, kraftiga stormar, outhärdlig hetta och förödande skyfall. Det kommer i så fall att orsaka stora lidanden och, inte minst, omfattande migration från hota de till beboeliga områden; inom länder och mellan länder. Den migrationen av hundratals miljoner människor kommer inte att bli konfliktfri.
Klimatförändringarna är inte en miljöfråga. Skapade av oss människor har de under det senaste decenniet utvecklats till en djupgående kulturkris för hela mänskligheten. Det besynnerliga är att vi dagligen ser och kan följa den erodering av vår livsform som nu sker, att vi vet vad den beror på och att vi vet vad som måste göras för att få stopp på processen: utsläppen av koldioxid måste reduceras med minst 7 procent årligen med början nu – inte om ett decennium. Vi har, efter år av forskning, dessutom i allt väsentligt tillgång till de tekniker vi behöver för att hantera omställningen. Vi vet vad vi behöver veta och kan det vi behöver kunna.
Men varken på global nivå eller i vårt eget land har vi på allvar lagt om rodret bort från dagens undergångskurs. Vi flyger mer än någonsin. Vi köper fler fossil-baserade bilar. Vi äter allt mer kött. Användningen av olja och kol, liksom den globala materialförbrukningen, ökar. Inte minst gäller det plasten som nu återfinns överallt i vår livsmiljö.
Världsekonomin är tyngre än den någonsin varit. Vad dagens unga ser, men de äldre i sin praktik väljer att negligera, är den moraliska dimensionen i allt detta. Jorden är snart förbrukad. Vi har två, kanske tio, år på oss att kraftigt reducera våra anspråk på planeten om det ska finnas något kvar för våra barn att bygga sitt välstånd på.Våra barn kommer att utveckla ny teknik för sitt välståndsbygge, som vi gjort, påstår en del. Men det är inte sant. Vi har byggt vårt välstånd genom att öka resursanspråken på en ändlig planet.
Vår frihet är fossilberoende. Uppgiften för våra barn är att skapa en ny och fossilfri välfärd samtidigt som anspråken på planetens allt mindre resurskapital måste reduceras kraftigt och mycket snabbt. Den planet vi överlåter till dem kommer – som vi nu beter oss – inte att ge dem rimliga överlevnadsvillkor.
/…/
Det är sent på dagen och mycket av det som gjorts kan inte göras ogjort. Havet kommer att stiga och ovädren hopa sig till följd av utsläpp vi redan gjort. Men vi – och här menar jag hela mänskligheten – har fortfarande möjlighet att bygga en postfossil värld.
Den måste innehålla andra former av välfärd och andra livsstilar än dagens. Det betyder inte säck och aska, men det blir annorlunda och i grunden baserat på all den energi som solen ständigt öser över oss och på de processer som solenergin underhåller på vår planet.
Alternativet är sannolikt ett snabbt kulturellt sönderfall och samhällelig upplösning. I en värld där ingen bryr sig – med ökande klyftor dessutom – kommer gränserna för vad som blir rimligt och tillåtet att förskjutas. Konflikterna kommer att öka och privata ordningar att utmana de offentliga. Kursomläggningen brådskar således. Vi i Sverige kan ta initiativet. Övriga Norden kommer att följa efter. Och alla andra. Vad är alternativet?
Det kan räcka om vi snabbt lyckas mobilisera och styra människans kreativitet på postfossila banor. Men än så länge saknas beslutsamheten – i samhället i stort såväl som på individnivå – att förlösa den kunskap vi redan besitter. I ett läge där kolet och oljan ytligt sett blivit så billiga behöver marknaderna och vi vanliga människor hjälp från det politiska systemet. Och det mycket snabbt.”
Texten är ett utdrag. Artikeln publicerades i sin helhet i Svenska dagbladets papperstidning den 9 oktober, sida 19.
Omslagsbild: Tevin Trinh på Unsplash
