Debatt: ”Gör om reglerna för ekonomipriset”

”Det har nu gått femtio år sedan Riksbanken tillsköt medel för ett nytt pris i Nobels anda, ett pris i ekonomi. Nu när det i höst skall utdelas för femtionde gången finns det anledning diskutera om priset mött de förväntningar som ställts. Eftersom priset inte är en del av Nobels testamente och ansvaret därmed inte helt vilar på utpekade akademier står det Nobelstiftelsen och Riksbanken fritt att göra en egen utvärdering. Har priset blivit ett pris i Nobels anda? Har det städse tilldelats den som gjort mänskligheten den största nytta, som Nobel uttryckte det?

När priset instiftades fick det ett blandat mottagande. Medan ekonomkåren och tunga politiker välkomnade det fanns det också kritiker. De fanns i familjen Nobel som menade att hans namn kom att missbrukas, men de fanns också i vetenskapliga kretsar. Den fråga man ställde sig var: varför just ekonomi?

De tre nobelprisen i naturvetenskap täcker det området relativt väl, framför allt som nobelpriskommittéerna gjort en relativt vid tolkning av prisdefinitionerna. Inom humaniora finns litteraturpriset och med Polarpriset som fått en hög status täcks i alla fall delvis ett annat viktigt område, musiken. Fredspriset har kommit att ges till många som på vitt skilda sätt bidragit till en fredligare, stabilare och mer rättvis värld och har, om än omdiskuterat ibland, lyft fram många goda exempel.

Men ett viktigt forskningsfält, socialvetenskaperna, har inte uppmärksammats alls innan ekonomipriset tillkom. Problemet är att 90 procent av all socialvetenskaplig forskning ligger utanför prisdefinitionen. Nobelpriset inom detta stora forskningsfält har alltså 49 gånger tilldelats en disciplin som står för kanske 10 procent av all forskning. Är det rimligt? Är det bara inom denna viktiga men snäva socialvetenskapliga disciplin som det gjorts upptäckter och utvecklats tankar till mänsklighetens största nytta under de gångna 49 åren?

Så är det naturligtvis inte. Så har de forskare som kanske gjort mänskligheten den allra största nyttan under de gångna femtio åren inte kommit ifråga för Nobelpris av den enkla anledningen att deras insatser inte varit inom ekonomisk forskning utan haft social systemkaraktär. Jag tänker på Michael Dertouzos vid MIT som tog över ett militärt nät, såg dess möjligheter och hade en avgörande roll i skapandet av internet. Och jag tänker på Tim Berners-Lee som uppfann den World Wide Web som byggts på internet och förändrat allas våra liv. Det finns många andra som gjort avgörande insatser inom sociologi, socialpsykologi, ja inom systemforskning i vid mening.

Det vore enligt min mening ett värdigt sätt att fira ekonomiprisets femtio år genom att åtgärda denna orättvisa och bredda syftet till att omfatta all forskning av social systemkaraktär. Tim Berners-Lee är fortfarande i livet och skulle man kunna tänka sig ett bättre sätt att fira femtio år än att ge honom hans sedan så länge välförtjänta pris till Nobels minne?

Även med ett så breddat syfte skulle många av dem som fått ekonomipriset ha kommit i fråga. Jag tänker till exempel på förrförra årets ekonomipristagare Richard Taylor som genom introduktionen av behavioral economics breddade den ekonomiska vetenskapen till att nyttiggöra sig framstegen inom främst socialpsykologin. Till mänsklighetens stora nytta.

Men priset har också tilldelats många som gjort modellutvecklingar med begränsad teknikhöjd och de skulle knappast ha belönats med Nobelpris om inte priskommittén funnit det svårt att hitta värdiga pristagare inom den snäva disciplinen.

Förra årets pristagare William Nordhaus fick priset för sin omfattande forskning kring de kostnader som följer med klimatförändringarna och för att ha utvecklat en modell i vilken dessa kostnader kan vägas mot kostnaderna för att motverka förändringarna. Nordhaus har varit något av en pionjär inom området och för det förtjänar han respekt. Men det är modeller under utveckling.

Nordhaus modell har fått omfattande internationell kritik, bland annat av tre ekonomer i SvD Debatt den 26 november. Kritiken har inriktats på att modellen dels behandlar oåterkalleliga klimatskador som vore de temporära kostnader, dels genom diskonteringsräntor i stort sett bortser från de effekter klimatförändringarna har för våra barnbarns livsbetingelser. Därmed, menar man, underminerar Nordhaus arbetet på den nödvändiga klimatomställningen.

/…/

Svårigheterna att hitta värdiga pristagare i ekonomi, som kan bli allmänt respekterade, är ett ytterligare skäl för Nobelstiftelsen och Riksbanken att i dialog överväga en breddning av priset. Det var inte fel tänkt av Riksbanken att vilja se ett pris i Nobels anda som belönar forskning som utvecklar våra samhällssystem. I många avseenden står vi inför ett antal systemkriser och sådan forskning är viktig. Felet var att avgränsa området så snävt. Om i stället priset kom att omfatta all forskning som syftar till att utveckla våra samhällssystem skulle kretsen av värdiga Nobelpristagare vidgas dramatiskt. Till mänsklighetens största nytta.”