4 år sedan
Kristian Skånberg, tankesmedjans seniora rådgivare, kommenterar Christer Fuglesangs och John Hasslers debattinlägg i DN ”Segel i rymden kan bli plan B mot den globala uppvärmningen” där de menar att en Plan B behövs om inte tillräckligt breda internationella klimatpolitiska överenskommelser kommer till stånd. Skånberg menar att författarna har två viktiga poänger:
1) Att det är värt att satsa mycket stora pengar på att minska den globala uppvärmningen
2) Att världens länder redan nu med kraft behöver börja agera för alternativa klimatpolitiska planer än dem vi ännu satt i verket
En plan B brukar utgöra en nödlösning om Plan A – ”business as usual” – fallerar. FH föreslår ett rymdprojekt, dvs långtgående geoengineering, som en klimatpolitisk plan B. Ett mer jordnära alternativ vore att ”på riktigt” satsa på investeringspaket och styrmedel samhället hittills mest provat lite på marginalen. Om det nu utlyses klimatnödläge och stiftas klimatlagar verkar de ha rätt i att det behövs en plan B.
Att skugga delar av jorden med tygskärmar i rymden låter som något som om det inte gick som tänkt skulle kunna orsaka missväxt och sammanbrutna näringsvävar, som vid tidigare stora ”moln” efter vulkanutbrott och meteoritnedslag. En riskfylld rymdsatsning bör kanske snarare benämnas plan R. Ett dussintal andra planer borde nog prövas först, och då baseras här på Jorden.
Den nationalekonomiska forskningen talar – i detta replikskifte i form av tre professorer – oftast om att en global koldioxidskatt, lika för alla, som om den sattes tillräckligt högt, skulle lösa klimatkrisen. Gärna det, om världen kan enas om en sådan. Klimatskattepolitiken, hur viktig den än är, kommer dock att behöva kompletteras med en rad olika planer med olika bokstäver, för att samhällsutvecklingen inte bara ska bli klimatneutral utan också hållbar såväl socialt, ekonomiskt som ekologiskt; t ex:
Plan Q = en riksbankspolitik där QE (quantitative easings = stimulans för all, även klimatskadlig, ekonomisk verksamhet), ersattes med bättre lånevillkor för hållbarhetsskapande samhällsbyggande investeringar.
Plan P = ”Performance economy” med stimulansstöd för att bättre vårda och livsförlänga det som redan producerats .
Plan O = översyn av samhällets energiOmvandling så att rätt energibärare används till rätt energiändamål med så få omvandlingssteg (exergiförluster) i processerna som möjligt, samtidigt som de använda energibärarnas samlade ekologiska livscykelfotavtryck minimeras.
En gemensam plan N, M, L, K och J i form av Naturkapitalinvesteringar som ökar den förnybara Naturresursproduktionen men också Miljökvaliteten i goda cirklar till fromma för Lantbrukets ekosystemstjänsteproduktion. Kolinbindning i organiskt material i Jord är bara en av dessa reglerande och stödjande och producerande ekosystemtjänster som kan Nexus-samverka och samtidigt stödja flera av FN:s hållbarhetsmål. Nexus-tänkande, att planera för, och investera i, synergistisk samverkan mellan olika områden behöver vara vägledande inte minst för Naturresurs-, Miljö-, Livsmedels-, Klimat- och Jordbrukspolitiken.
Plan I och H = Industriell omställning som t ex HYBRIT-projektet för vätgasbaserad stålproduktion.
Plan G och F = Gränsjusterade klimatavgifter (Klimatklubbar) och borttagande av Fossilsubventioner.
Plan E och D = Energieffektivitet inklusive Efterfrågestyrning med mer av Delningsekonomi och affärsmodeller för att det som producerats kan komma mer till användning.
Plan C = Cirkulär ekonomi för att i fler cykler bruka de material som vi redan lagt ned mycket tid, kraft och resurser på att få fram och förädla genom mer av uppgradering, underhåll, återbruk, och till sist återvinning.
Plan B = Biobaserad ekonomi med storskaliga investeringar i biogas, biokemikombinat, industriellt träbyggande, och kanske också bio-CCS.
Den klimatskatt de tre ekonomiprofessorerna förtjänstfullt förespråkar skulle underlätta många av planerna ovan, men ska de få full verkan kommer det också att behövas andra styrmedel och inte minst stora investeringar. Det riktigt intressanta med FHs artikel är att de öppnar för behovet av just mycket stora investeringar. Eftersom vår ekonomi är ett medel för att nå viktiga samhällsmål skulle antagligen en ännu större andel av världens resurser behöva investeras för att nå FNs 17 hållbarhetsmål, och framför allt då i projekt där de positiva binyttorna hamnar här på Jorden snarare än riktas mot Rymden. Det är ändå därför vi har skapat oss en samhällsekonomi på Jorden.
Kristian Skånberg, är är nationalekonom och forskare med bakgrund i nationalekonomi, finansiell ekonomi, företagsekonomi och systemekologi, nu verksam vid KTH och institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik (SEED) på enheten för strategiska framtidsstudier. Kristian senior rådgivare åt Global Utmaning och SEI.
Läs om Global Utmanings relaterade projekt Superklimatplanen
