3 år sedan
Forskning och forskare har historiskt åtnjutit högt förtroende i samhället och från medborgare. Även om politiker ibland av ideologiska skäl väljer att bortse från vetenskapliga underlag har även de i regel haft stor respekt för forskare och forskning. Under de senaste åren upplever jag att det skett en förändring i samhället bland både politiker och medborgare. Vetenskap har börjat beskrivas som ett särintresse som kan ställas mot andra särintressen. På samma sätt framställs forskningsresultat som åsikter och forskare som opinionsbildare. Sådana tankar har kanske alltid funnits men nu är det tillräckligt många som delar sådana åsikter och som hyser ett kunskapsförakt, och då får det också större plats i samhället och i media. Den trenden oroar mig.
Jag tror att trenden hänger ihop med en generell utveckling mot att ifrågasätta auktoriteter och det som upplevs som givna sanningar. Att göra det kan vara konstruktivt i vissa fall, t.ex. sker forskningens framsteg genom att forskare ifrågasätter och omprövar tidigare paradigm och fakta. Det finns dock en avgörande skillnad mellan att forskare ifrågasätter vetenskapliga fakta och att allmänheten gör det. När forskare ifrågasätter tidigare kunskap så söker de sig vidare och utforskar nya områden med hjälp av den vetenskapliga metoden medan vi vanliga medborgare ofta baserar våra åsikter på känslor och personliga erfarenheter. Med all respekt för känslor och erfarenheter så är det inte samma sak som kunskap som bygger på vetenskapligt arbete och metoder.
Den vetenskapliga metoden innebär i korthet att forskaren formulerar en fråga, hypotes, som sedan undersöks genom experiment, iakttagelser osv. som antingen bekräftar eller förkastat hypotesen. Resultatet kan testas av andra forskare för att se om det är allmängiltigt och kan betraktas som fakta. Det här metodiska arbetet tar ofta lång tid och kräver samarbete mellan många forskare. Det är mödosamt och många gånger pratar forskare mycket hellre om sina resultat och upptäcker än om hur de gjorde dem. För att motverka att samhällets förtroende för vetenskapen eroderas så tror jag att det är helt avgörande att forskare pratar mer om hur de arbetar och varför de gör som de gör, d.v.s. den vetenskapliga metoden. Vägen till att bibehålla allmänhetens förtroende är genom att visa hur forskning fungerar.
Historiskt sett har det kanske inte varit lika viktigt att förklara hur forskningsresultat tagits fram utan befolkningen har i hög grad litat på att forskarna vet vad de gör och att de gör bra saker. Nu ser inte samhället ut så längre utan det nya normala har blivit att allting kan ifrågasättas. Det ställer betydligt högre krav på forskarna att berätta om vad de gör men det ställer också betydligt högre krav på oss medborgare att ta oss tid att lyssna och förstå. Framförallt ställer det höga krav på skolan att lära barn och unga att skilja på kunskap och tyckande och att lära dem vad de kan lita på.
Jag har två barn i grundskolan, åk 6 och 8, och jag har tappat räkningen på hur många gånger som de har arbetat med källkritik i skolan. Tyvärr verkar skolan inte arbeta alls med källtillit, d.v.s. att lära barnen vilken typ av källor som är pålitliga. Faktum är att, mig veterligen, så har mina barn aldrig fått lära sig i skolan vad vetenskaplig metodik är och hur kunskap tas fram genom forskning. Nu är det kanske inget större problem i vår familj eftersom jag har en bakgrund som forskare men ur demokratisynpunkt är det ett stort problem. En person som inte är säker på skillnaden mellan objektiv kunskap och subjektivt tyckande får svårt att ta del av samhällsdebatten och blir mer mottaglig för “fake news” och konspirationsteorier. Den har också svårt att fatta kloka beslut om sig själv och sitt liv. Bristen på kunskap blir på så vis ett hinder för att leva ett fullödigt liv och delta fullt ut i samhället.
Skolpolitik och skolfrågor alltså, är det ett spår som vi, d.v.s. Global utmaning, bör ta oss an? Ja, det tror jag faktiskt. Under femton år har Global utmaning etablerat sig som en respekterad och oberoende tankesmedja som arbetar nära vetenskap och forskning för att ta fram underlag till politiken och samhällsdebatten. En grundförutsättning för detta har varit att vi litar på att mottagare och debattörer delar vår syn att kunskap bör byggas på vetenskaplig grund och tas fram på ett konsekvent och metodiskt sätt. Den grundförutsättningen kan vi inte längre vara säkra på att den finns och en konsekvens av det är att vi behöver göra saker annorlunda. För det första behöver vi kommunicera annorlunda om rapporter och liknande och lägga mer tid på att beskriva hur de tagits fram och varför de är tillförlitliga, enbart avsändarens trovärdighet räcker inte. För det andra behöver vi bry oss om skolfrågor och göra vårt bästa för att källtillit ska bli lika viktigt som källkritik. Det är lika viktigt för skolbarn som för beslutsfattare och politiker.
Texten togs fram i samband med Global Utmanings 15 årsjubileum – Ett avstamp för ett avgörande decennium.
Anna Wetterbom är civilingenjör och disputerad inom life science. Hon har arbetat i gränslandet mellan forskning och samhälle i drygt tio år, bl.a. på Vetenskapsrådet och regeringskansliet. Sedan 2017 är Anna VD för stiftelsen Sveriges unga akademi.
