3 år sedan
Hur ska omställningen till ett postfossilt samhälle gå till? För att klara omställningen krävs det att vi ökar mängden praktiska hållbarhetsåtgärder, men även förstår omställningens faktiska storlek. Global Utmanings seniora rådgivare Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har nu lanserat sin tredje bok i ämnet. I sin nya bok En strimma av hopp: Klimatkrisen och det postfossila samhället redogör han för omställningens faktiska storlek och hur vi genom kraftfulla hållbarhetssatsningar och med en strimma av hopp kan nå målet.
Du har ju skrivit två tidigare böcker om klimatet; ‘Klimatet och välfärden’ (2013) och ‘Klimatet och omställningen’ (2018), som, likt din nya bok, också diskuterar de djupgående sociala, kulturella, politiska och kunskapsmässiga frågor klimatkrisen handlar om. På vilket sätt skulle du säga att din nya bok har vidareutvecklat detta resonemang?
– I min nya bok vidgar jag perspektiven och fördjupar resonemangen. Genom essäformen och genom att jag redan tidigare avhandlat mycket av klimatkrisens och omställningens teknikaliteter kan jag fördjupa mig i väsentligheter som exempelvis friheten, tillväxten, kollapsen och föreställningen om att kommande teknik ska lösa allt. Därtill kan jag på ett mer övergripande plan analysera de allomfattande villkoren för den omställning vi står inför. Mina tidigare böcker skapar en plattform för de fördjupade resonemang jag för i denna nya bok.
Vad saknar du i klimatdebatten och de klimatinitiativ som råder i Sverige och i världen idag? Vilka frågor eller perspektiv behöver vi sätta mer ljus på?
– Den svenska klimatdiskussionen som den framträder i den nationella politiska debatten idag är fantasilös, många gånger okunnig och i grunden räddhågsen. När partiledarna i en debatt i TV-programmet Agenda i höstas fick möjlighet att breda ut sig om sin syn på huruvida klimatkrisen hade någon mer fundamental inverkan på människors levnadsvillkor tog man inte chansen. Någon nämnde att man skulle äta lite mindre kött. Någon annan satte sin tilltro till elektriska flygplan. Jag saknar en offensiv politisk retorik och mobilisering inför den uppgift vi inte kan undandra oss. Det oroar mig att våra ledande politiker inte tagit till sig vad som just nu händer på planetär nivå och än mindre vågar framföra att den kommande omställningen måste vara snabb och genomgripande. Den handlar inte främst om subventioner av elcyklar.
När du skrev denna bok, vem skrev du den för? Vem var den tänkta läsaren i åtanke och vilka vill du ska läsa denna bok?
– Jag riktar mig till engagerade och kvalificerade läsare. Boken är inte lättläst, men det allra mesta är i princip tillgängligt för den som har gymnasial skolbakgrund och stort intresse. Därtill är boken viktig hoppas jag för alla de som inser att klimatdiskussionen måste breddas från att handla om att bygga nya kärnkraftverk (som inte löser problemet överhuvudtaget), att hälla biobensin i tankarna (som också släpper ut CO2) eller invänta elektriska flygplan (en väntan som blir mycket lång). Klimatkrisen är en fundamental kris för vår modernitet och den resursmodell vi slagit på efter det andra världskriget. Det måste upp på klimatagendan. Min bok är ett bidrag till det.
Vilka anser du är de främsta verktygen vi bör använda oss av för att klara omställningen?
– Oj då, omställningsteknikaliteterna återfinns i mina tre böcker sammantagna. Viktigast är att inse att klimatkrisen är djupgående kulturell och socioekonomisk, samt att det politiska samtalet leds in på att detta implicerar en långtgående omställning. Den politiska retoriken måste börja prioritera klimatutmaningen och dessa ska hanteras. Då kan man få acceptans för omställningens praktikaliteter. Omedelbart måste man också på nationell politisk nivå dra igång med ett antal stora symbolprojekt för att visa oss själva och andra att vi menar allvar. Jag listar många sådana i min senaste bok.
Finns det något framträdande exempel från världen idag som du vill lyfta, där omställningen mot ett fossilfritt samhälle befinner sig i framkant och som kan inspirera andra att ta efter?
– Det finns mycket att nämna: gigantiska vind- och solkraftssatsningar på land och offshore främst kanske i Kina, satsningar på fossilfritt stål i bl.a. Sverige, storskaliga järnvägssatsningar (också i Kina), nya skattemodeller för transportsystemet (Kanada), omfattande biomassesatsningar av olika slag, elbilar och mycket mer. Men arbetet på att snabbt trycka tillbaka fossilanvändningen är helt försummat. Eftersom denna är så dominerande blir omställningstakten alldeles för låg. Det goda och förnybara växer helt enkelt inte tillräckligt snabbt.
Det är ingen liten utmaning vi står inför. Ditt budskap är väldigt tydligt – tiden att ställa om är nu. Så, hur kom du fram till titeln av din bok ‘Strimma av hopp’? Var finner du den där strimman av hopp?
– Slutresultatet är inte helt givet. Än finns det chans att göra något, även om möjlighetsfönstret håller på att stängas. Framförallt handlar det om att uppmana en storskalig samhällelig omställningsentusiasm över att vi nu bygger något nytt. Nu, mer än någonsin, behöver klimatkampen förebilder. Vi kommer inte att lyckas förhindra 1,5°C uppvärmning, men varje tiondels grad vi kan undvika att överskrida tvågradersmålet med är viktig. Situationen är inte rent binär. Strimman av hopp ligger dels i möjligheten att göra något som är bättre än det sämsta. Dels skapar själva mobiliseringen och klimatarbetet i sig ett framtidshopp och en tilltro till en möjlig framtid även om den inte blir exakt vad vi hittills har vant oss vid. Hela ”hoppdiskursen” vilar på en skör tråd. Om man anlägger en för hoppfull retorik inleder man människor i falska förhoppningar, falsk tillit och passivitet. Om man landar i den rena hopplösheten försvinner likaledes incitamenten att göra något för framtiden. Man frammanar bara en Cabaret-stämning med kulturell upplösning.
Boken, En strimma av hopp – klimatkrisen och det postfossila samhället, finns nu att köpa från nätbokhandlare och från Verbal förlag.
