3 år sedan
Den rådande coronapandemin visar hur snabbt samhällen kan ställa om när nödvändigheten, kraften och viljan finns. Motsvarande handlingskraft behövs för att hejda den pågående klimatförändringen, där medeltemperaturen allt sedan mätningarna startade på 1800-talet stiger över hela jorden, men allra kraftigast i de länder som ligger nära arktis, däribland Sverige och allra mest i Norrbotten. Havsnivåerna har börjat stiga genom att vattnet i haven sväller när det blir varmare, men avsmältningen av glaciärer har också börjat i oroande snabb takt, vilket fått forskarna att varna för att vi kan nå + 2-3 meters höjning av havsnivån till år 2100. Särskilt kritiskt är det om glaciärerna på Grönland och Antarktis också smälter. Då kan havsnivån stiga med svindlande tal, med upp till 65 meter. Utanför den tyska atlantkusten ligger ett helt samhälle på botten som översvämmades för 7000 år sedan. Då var klimatet oförutsägbart. Under den tid som den mänskliga civilisationen har vuxit fram har klimatet varit stabilt. Forskarna oroar sig för att vi nu går in i en ny instabil period för klimatet och vad det kan få för effekter för civilisationen.
Coronan har också satt fingret på hur vår samhällsplanering ser ut. Vi har sedan några decennier en trend med tätt byggda städer med höga hus vid trånga gårdar där solen har svårt att tränga ned. Barnen vistas på små utsläppsgårdar och hänvisas till att söka upp stadens parker och andra öppna ytor. Men dessa tas i allt högre utsträckning i anspråk för tät bebyggelse. Samtidigt visar pandemin att coronan sprids särskilt snabbt i täta städer.
Ventilation och genomluftning av städerna är viktigt för att hindra smittspridning. Och det är precis samma åtgärder som krävs för att dämpa effekterna av temperaturökningarna. Träd och parker har en nedkylande effekt. I täta städer bidrar husen själva och all asfalt och betong till att temperaturerna är väsentligt högre i dem än i gröna stadsdelar utanför centralorterna där gårdarna är luftiga med mycket träd, parker och grönområden. Parker och träd bidrar också som kolsänkor till att sänka koldioxidutsläppen. Träden och parkerna tar också emot de stora regnmängder som kommer att visa sig vid perioder av skyfall och översvämningar. Det vi kommer att möta är återkommande perioder av torka och återkommande perioder av skyfall och översvämningar.
En annan effekt av coronan är att de unga familjerna söker sig utanför stadskärnorna för att hitta ett boende där de har utrymme för att kunna distansarbeta. Det finns också en stark längtan hos många att kunna odla sin egen mat. I en region som Stockholm skulle kommunerna kunna anlägga trädgårdsstäder vid de många pendeltågsstationerna. Kommunerna måste sluta spekulera i marken och återgå till att subventionera den. Det finns massor av mark där vi kan bygga nya bostäder med låga hus i trä i form av trädgårdsstäder och storgårdskvarter igen. Det är ett kostnadseffektivt sätt att bygga på som ger skönhet för alla, inte bara för några få.
Global Utmanings råd för hållbara städer har i en seminarieserie våren 2020 kunnat visa att de täta städerna även skapar klassklyftor. En så låg andel av befolkningen som 2 deciler, det vill säga 20 procent, har råd att efterfråga de nya bostäderna i de nya täta städerna. 80 procent av befolkningen nås inte av dagens bostadsbyggande. De har inte råd. Det finns flera skäl till att bostadspriserna i nyproduktionen är så höga. När byggandet koncentreras till de centrala städerna så byggs bostäderna på den dyraste marken. Den är dessutom ofta komplicerad att bygga på och behöver omfattande markförberedande arbeten. Kommunerna har också i växande utsträckning börjat använda marken som mjölkko för att finansiera dyra väg- och järnvägsbyggen, inte minst genom överdäckningar av vägområden som Norra Länken i Stockholm. Tidigare generationer kommunalpolitiker brukade tvärtom subventionera markkostnaderna. De höga husen kräver också dyra garage- och hisslösningar.
Kommunerna behöver lära av sin egen historia. I början av förra seklet inleddes ett omfattande arbetarbostadsbyggande i form av trädgårdsstäder och storgårdskvarter med låga hus, trädplanterade gator och luftiga gårdar. Det var ett mycket kostnadseffektivt sätt att bygga på med utomordentligt vackra miljöer i konstnärliga stadsplaner. Kommunerna subventionerade marken genom tomrättssystemet med överkomliga boendekostnader för vanligt folk som resultat. Det skedde i bred politisk samverkan mellan dåtidens socialdemokrater, socialliberaler och socialkonservativa när Sverige demokratiserades. Våra vackraste och mest älskade områden kom till då.
Så kan vi bygga idag också om kraften, förmågan och viljan finns. Så kan de unga familjernas längtan efter större ytor för distansarbete och tillgång till mark att odla sin egen mat på förverkligas samtidigt som barnen får fria ytor att vistas på. I en region som Stockholm skulle kommunerna kunna anlägga trädgårdsstäder vid pendeltågsstationerna. Det finns massor av pendeltågsstationer, som skulle vara lämpliga för det. Det behövs också nya järnvägslinjer för att öka möjligheterna att åka kollektivt. Då blir det ännu fler stationer där man kan bygga trädgårdsstäder. En stad som Stockholm behöver dämpa sitt byggande så att grannkommunerna får en chans. Som det nu är drivs byggkostnaderna upp och arbetskraften koncentreras till stadskärnorna för en bebyggelse som bara 20 procent av befolkningen har råd att efterfråga. Den befolkningsgruppen har redan i stor utsträckning fått sin efterfrågan tillgodosedd. Så stor andel att forskarna talar om att den marknaden är mättad.
Nu gäller det att motverka klassklyftorna och se till att hela befolkningen har råd att efterfråga bostäder. Låga hus i trä är det allra billigaste sättet att bygga på. Det är klimatsmart att bygga i trä. Det är klimatsmart att folk kan odla sin egen mat. Det är klimatsmart att bygga trädplanterade gator och vägar, vackra planterade gårdsrum och nya parker, då får vi nya kolsänkor.
Kommunerna måste sluta att spekulera i marken och återgå till att subventionera den. Det finns massor av mark där vi kan bygga nya bostäder med låga hus i form av trädgårdsstäder och storgårdskvarter igen. Om vi tänker utanför boxen och höjer blicken utanför stadskärnornas inneställen. Lösningen finns i städernas omland och på landsbygden. Där bygger vi en ny klimatsmart framtid. Med skönhet för alla, inte bara för några få.
Texten togs fram i samband med Global Utmanings 15 årsjubileum – Ett avstamp för ett avgörande decennium.
Monica Andersson forskar om stadsplanering och förvaltningspolitik och är universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms Universitet. Hon är även ordförande i Samfundet S:t Erik och sitter i Stockholmias redaktionsråd. Hon har tidigare bl.a. varit riksdagsledamot, statssekreterare vid socialdepartementet, generaldirektör för Banverket samt stadsbyggnads- och miljöborgarråd i Stockholm.
