Debatt: ”Sverige måste fortsätta sitt humanitära bistånd i krisen”

Det covid-19-utbrott som drabbar oss i Sverige liksom alla världens länder påverkar snart alla aspekter av våra dagliga liv. Direkt eller indirekt kommer vi alla att drabbas, inget land står utanför.

Aldrig förr, i modern tid, har vi erfarit en liknande global kris orsakad av ett sjukdomsutbrott. När sars kom 2002 insjuknade cirka 8.000 personer och närmare 800 dog. I utbrottet av ebola i Västafrika 2014–2016 insjuknade drygt 28.000 och 11.000 människor miste livet. Även vid dessa tillfällen påverkades inte enbart människors hälsa, utan även världsekonomin, men i betydligt mindre utsträckning än vad vi ser nu.

Covid-19 skapar enorma svårigheter för sjukvårdssystemen i industrialiserade länder. Men utmaningen är ännu större för stater där sjukvårdssystemen har trasats sönder av krig, där en stor del av befolkningen lever på flykt under svåra förhållanden eller där tillgången på rent vatten, tvål och mediciner är bristande. Människor i dessa länder riskerar att få betala ett skyhögt pris både för pandemin och den väntande ekonomiska nedgången.

Redan innan smittspridningen av det nya coronaviruset hade startat på den afrikanska kontinenten hade man förlorat motsvarande 300 miljarder kronor, det vill säga motsvarande hela Ugandas bnp. Detta till följd av att den viktiga handeln med framför allt Kina ströps.

Vi får in rapporter om ökat våld i nära relationer, ökad utsatthet för människor som redan diskrimineras i samhället, unga som inte har någonstans att gå när skolorna är stängda och stater som passar på att minska demokratiskt utrymme med hänvisning till covid-19.

/…/

Ebolautbrotten i Västafrika och nu nyligen i Demokratiska republiken Kongo har lärt oss att undanträngningseffekterna på hälso- och sjukvården är påtagliga, när vi för ensidigt fokuserar på ett enda sjukdomsutbrott. Forskningsrapporter efter ebolakrisen visade att många fler än normalt insjuknade och dog till exempel till följd av graviditets- och förlossningsrelaterade komplikationer, brist på akut sjukhusvård och att stora barngrupper ej gavs grundläggande vaccinationsskydd mot bland annat stelkramp och mässling.

I rådande situation är det därför nödvändigt att upprätthålla ett bredare perspektiv och att den grundläggande hälso- och sjukvården, andra samhällsbärande demokratiska institutioner och ett ansvarsutkrävande civilsam­hälle får stöd, i synnerhet i fattigare länder som har mindre marginaler.

Sverige är ett litet land beroende av samarbete och partnerskap i omvärlden. Om allt fler länder väljer bort internationell samverkan kommer vi inte att kunna möta de globala hot som pandemier innebär. Viruset känner inga gränser. Isolerade kan vi inte handla varor som skyddskläder för personal, läkemedel och medicinsk utrustning eller mat och andra förnödenheter. Vi ska hjälpa andra, men vi måste också kunna lita på att andra hjälper oss.

Erfarenheter från ebolautbrottet används i dag för att vägleda vårdgivare i bedömning av epidemins spridning och prioritering av personer med misstänkt covid-19. Personal som arbetade i Västafrika delar värdefull kunskap om hur man hushållar med begränsade resurser inom den svenska vården och på många andra ställen i världen.

Det finns ett stort behov av investering i forskning. Det pågår redan ett omfattande arbete med att få fram vaccin mot coronaviruset och läkemedel för behandling. Läkemedel som utvecklades mot ebola, kan bli en viktig hörnsten för läkemedel mot covid-19, och vaccin som utvecklats i samband med sars och influensa, ger oss ett försprång i att finna ett vaccin även mot detta nya virus. Men det behövs även forskning kring hur vi kan förstå och bemöta människors oro för att skapa tillit till hälso- och sjukvårdens system i olika länder, och hur vi bäst hanterar en nationell och global kris av den här storleksordningen. Vi behöver bättre kunskap om hur robusta hälsosystem kan byggas som klarar av att leverera vård även när de ”chockas” av en global pandemi.

För att hantera den globala pandemin måste nationellt agerande gå hand i hand med globalt samarbete och ansvarstagande. Det är den sortens samarbeten och institutioner som Sverige bidrar med genom det internationella utvecklingssamarbetet.

Sverige är beroende av fungerande nationella och globala system för hälsa och andra samhällsfunktioner. Vi har en lång tradition av arbete med och genom internationella organisationer och strukturer. WHO, FN, EU och Världsbanken har i dag ett stort ansvar både i att utgöra plattformar för gemensamt agerande, men även för att bistå med kunskap grundad i evidens och vägledning. Röda korset-rörelsen och andra organisationer visar på frivillighetens räckvidd och medmänskliga kraft.

Sverige har lång erfarenhet av internationellt utvecklingssamarbete inom hälsa och mänskliga rättigheter, och en särskilt viktig roll i att bidra till människors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter där många andra länder av politiska skäl backat de senaste åren. Sveriges röst för jämställdhet, allas rätt att välja sin partner och om och när man vill få barn, är av särskild vikt under rådande kris, där vi redan ser negativa effekter av karantän, stängda skolor, arbetslöshet och ökad oro i form av ökat våld mot kvinnor och barn från flera länder.

Globalt kommer priset som kvinnorna för betala för den pågående pandemin snabbt att bli synliga. Existerande och redan nedbantade resurser riskerar att minska eller försvinna helt. Bristen på preventivmedel, kondomer och barnmorskor kommer att leda till en ökning av oönskade graviditeter, osäkra aborter, och ökad risk under förlossningen. Det kommer att kosta tusentals kvinnoliv.

I en tid när allt fler länder stänger sina gränser och ser om sitt eget hus, måste Sverige fortsätta att stå för viktiga värden och kombinera nationellt och globalt agerande. Ett starkt och effektivt internationellt utvecklingssamarbete och ett generöst välkoordinerat humanitärt bistånd är en viktig del i detta. Sverige har ett internationellt anseende som humanitär stormakt och bör leva upp till detta nu när det verkligen gäller.

Grundläggande utgångspunkter är mänskliga rättigheter, samarbete över gränserna, kunskapsgrundade beslut, och stöd till globala och nationella institutioner som värnar om gemensamma globala nyttigheter som kommer alla till del.

Det är tid för ännu mer samarbete och globalt agerande – det gynnar inte bara världen utan även Sverige. Vi lär oss mycket i dag som måste omsättas till en ny agenda för framtiden. Forskare, civilsamhällets organisationer, myndigheter och privata aktörer – alla kan bidra och behövs.