4 år sedan
Man ska undvika att dra förhastade slutsatser av enskilda observationer, utbrutna ur långsiktiga förlopp. Och man ska vara försiktig att jämföra data från olika källor. De handlar inte alltid om samma fenomen. Med detta skrivet vill jag ändock fästa uppmärksamhet på hur klimatkrisen kan följas på nätet så här i början av den heta sommar vi kan förvänta oss.
CO2 halten i atmosfären nådde under maj rekordnivån 414,7 ppm vilket är all time high och motsvarar 411,3 ppm i säsongrensade data. Fjolårets (2018) årsvärde var 408,5 ppm. För 200 år sedan var CO2-halten 280 ppm. Atmosfärens CO2-halt ökar nu 2,6 gånger så snabbt som när mätningarna inleddes 1959.
Den globala temperaturen i atmosfären var under april och maj månad de näst högsta som någonsin uppmätts för dessa månader. De fyra senaste årstemperaturerna är de högsta som någonsin uppmätts. Temperaturen stiger nu i en takt av 0,2°C /decennium (sedan 1967) men ökningstakten under det senaste decenniet har varit 0,4°C. Norr om den 65:e breddgraden (ung. Skellefteå) ökar den globala temperaturen dubbelt så snabbt eller mer.
Båda de polära istäckena är i skrivande stund, och för första gången samtidigt, de minsta som observerats för säsongen.
Och grönlandsisen är inte bara den minsta någonsin. Dessutom har försommarens arktiska värme medfört att en rekordstor del av Grönlands istäckta yta smälter. Häromdagen var Grönland 20°C varmare än normalt.
Världens konsumtion av fossila bränslen ökade under 2018 med 2,4%. Såväl användningen av olja och gas som kol ökade. De fossila bränslena ökade totalt 5,5 gånger så mycket som de förnybara. De senare ökade visserligen snabbt men svarar fortfarande endast för fyra procent av den samlade energiförbrukningen. EU:s användning av fossila bränslen minskade med 1,6%, men utgör fortfarande 75% av den samlade energiförbrukningen. De förnybara utgör 4,7% av EU:s energianvändning. USA:s användning av fossila bränslen ökade med 3% under 2018 vilket var 7 ggr så mycket som ökningen av förnybart.
De energirelaterade globala CO2-utsläppen ökade, som en följd av det, med 2% under 2018, vilket är dubbelt så mycket som under perioden 2007-2017. Utsläppsstatistiken ger lite olika värden – bl.a. beroende på vad som inkluderas i den – men ökningarna för år 2018 hamnar i samtliga fall i spannet 1,7 – 2,7% vilket resulterat i en ny rekordnivå. De globala CO2 utsläppen har aldrig varit så stora som nu – efter nära tre decennier av internationella klimatförhandlingar. Huvuddelen av ökningen kommer från länder utanför OECD-området. Största utsläppsland är Kina, som släpper ut mer energirelaterad CO2 (9,4 Gt) än USA (5 Gt) och EU (3,4 Gt) tillsammans.
De svenska utsläppen av växthusgaser – inklusive internationella transporter – ökade preliminärt med ca 0,5% till 63,8 Mt CO2-ekvivalenter. Ca 17% av dessa utsläpp kommer från våra internationella transporter och vårt internationella resande. Den långsiktiga nedgången av de svenska utsläppen fram till 2014/15 förefaller nu ha brutits. BP:s statistik visar dock att Sveriges förbrukning av fossila bränslen minskade något under 2018 (-3,3%), och därmed också våra energirelaterade CO2-utsläpp (-3,3%).
Den enda rimliga slutsatsen av denna sifferexercis är att läget är dystert. Det finns, på global nivå, inga tecken på att klimatomställningen har startat. Läget på EU-nivå eller Sverigenivå är inte mycket bättre. Vi behöver reducera utsläppen med minst 7% årligen med början nu och räknat från nuvarande nivå och i praktiken för all framtid. Om vi vill att omställningen ska ha en rättvis karaktär måste vi högutsläppare ställa om än snabbare.
Vi är inte i närheten av detta.
Staffan Laestadius är professor emeritus i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare Global Utmaning. Han är dessutom författare till böckerna Klimatet och omställningen (Borea Bokförlag, 2018) samt Klimatet och välfärden (Borea bokförlag, 2013)
