7 år sedan
Hur ser framtiden för demokratin ut i detta dramatiska tidevarv? Global Utmanings seniora rådgivare Inger Jägerhorn skriver om tre framtidsspaningar om vart vi är på väg.
Börskurserna styrs av förväntningar om framtiden. Börshandlare borde därför vara proffsiga framtidsspanare. Men klarade de att förutse Brexit? Klarade de att förutse Trump?
Att spana är ett högriskprojekt. Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning, 11 september, Lehman-kraschen. Listan på häftiga men svårtippade förändringar är lång. Efteråt duggar de politiska analyserna tätt. Strax före – tystnad.
Man upptäcker inte de långa trenderna, märker inte att ett underjordiskt tunnelbygge pågår. Men plötsligt rasar marken.
De flesta vågar kanske ändå säga att två förändringsvågor kommer att fortsätta i decennier framåt: folkvandringarna och globaliseringen. Bakom dem tickar en megatrend, klimatförändringarna och frågan om mänsklighetens överlevnad.
Hur ser framtiden ut för demokratin i dagens demokratier?
Alla är överens om att den är i fara. Den representativa demokratin, som är oumbärlig i ett modernt komplicerat samhälle, verkar hjälplös. Den kräver pluralism, kompromisser och samarbetsvilja, sådant som börjat tolkas som svaghet i vår nya Rambo-värld. I stället har vi fått folkomröstningar om alltför komplicerade frågor, ett förljuget utbud av alltför enkla lösningar, grova generaliseringar, falska syndabockar, nybyggda murar.
Förnuftet har ersatts av faktaresistens. Tillit har ersatts av rädsla. Många människor mår inte bra. Man röstar inte för Brexit eller Trump, man röstar mot det främmande. De snabba förändringarna har gjort samhällena instabila och demokratin ifrågasatt. Överlever den där den redan tycktes vara etablerad?
Tre saker brukar krävas för att demokratin ska fungera någorlunda bra (den fungerar nästan definitionsmässigt alltid ”någorlunda” bra). Nämligen en tillräckligt stor stabil medelklass, en fungerande partistruktur och ett aktivt civilt samhälle (jag skiljer på de två sistnämnda).
Medelklassen polariserades efter finanskrisen. Många ramlade ner i arbetslöshet och bostadslöshet. Några svingade sig upp i högre divisioner, inte alltid genom eget arbete utan genom tur, goda spekulationer osv. Medelklassen tunnades ut.
Tidigare vann man val genom att ”säkra mitten” som Göran Persson sa. Nu är mitten svag. I dag fungerar partierna nästan som eftermiddagstidningar, fångar intresset med lockande utspel. De politiska partierna hittar inte sin roll eller sin målgrupp i det nya polariserade samhället. I USA har båda de stora partierna kluvits mitt itu under presidentvalskampanjen.
Spaning 1:
Partierna tänker om – eller går under. De börjar arbeta på ett annat sätt. Börjar bygga ett uthålligt samhälle, socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Det går inte att medicinera samhället bara genom omfördelning av resurser – som kanske inte finns. Det gäller att ge människor utrymme för att bygga nya resurser och den vägen bilda en ny medelklass. Jag tror att nystart för partierna inte bara är möjlig utan nödvändig för att inte förpassa demokratin till det orwellska nyspråkets skräpkammare, på samma sätt som frihet, mänskliga rättigheter och andra gamla paradbegrepp.
Det finns trots allt många – jag tror speciellt inom civilsamhället – som envist vill arbeta på att förse demokratin med nytt syre, och syret för demokratin är och förblir ordets frihet, ömsesidig tillit och ansvarskänsla. Nu lever demokratikämparna som fiskar på torra land med gälar anpassade efter en annan miljö.
Spaning 2:
Jag tror att vi är på väg mot en samhällsmutation, ett nytt sätt att organisera samhället. Och därmed måste faktiskt också fiskarna mutera, lära sig ta in syre på ett annat sätt.
Det kan emellertid bli svårt för oss vanliga demokratiförkämpar att hålla balansen när vågorna från de stora trenderna slår över oss. Det har funnits människor som Vaclav Havel och Nelson Mandela, som varit vågbrytare mot de stora vågorna. Det kommer nya Havlar och Mandelor, kanske de redan finns. Men hörs de? Ja – men småningom.
Spaning 3:
Vi går mot en period av kaos, när inget är som det ”brukar” vara. Då kan man tänka så här: Kanske kaos är det mest kreativa och fruktbara tillståndet. Kanske ska vi välkomna det som ett obehagligt men nödvändigt stålbad. Kanske går vi in i kreativitetens tidevarv. I det långa loppet kan det gå bra.
Kanske.
Inger Jägerhorn är civilekonom och journalist, senior rådgivare till Global Utmaning. Hon har varit biträdande chefredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors och nordisk informationschef i Oslo och Stockholm. Hon har även arbetat som ledarskribent, europakorrespondent och utrikeschef på DN.
